Egna barn går inte ihop med extrabarnet

Ni är två vuxna, så de helger ni har barnet hos er kan ni dela upp er. Och era barn kan naturligtvis vara med kompisar, precis som vanligt. Ni måste inte göra saker alla tillsammans. 

Men det känns som att ni inte är riktigt beredda på vad det innebär. Barnet har ju problem, annars skulle det ju inte komma till er. Har ni inte förberett era barn på det? Är de i tonåren är de minst 13 år och borde förstå. 

Stackars barn! Svältfödd på uppmärksamhet. Men jag förstår att det inte är lätt för er heller.

Till en viss gräns borde era egna barn kunna anpassa sig, särskilt som det bara är varannan helg. Samtidigt är det ett tungt ansvar att lägga på två yngre tonåringar, de är i en känslig ålder själva har ju inte valt att bli avlastningshem med allt vad det innebär. Jag tror som ovan, ska ni fortsätta detta uppdrag får ni dela upp tiden mellan er samt låta de egna barnen vara med kompisar.

Kanske skulle det placerade barnet må bättre i en familj utan andra barn som riskerar att hamna i kläm, med enbart tålmodiga vuxna som kan ha all fokus på barnet och sätta sina egna behov åt sidan för en helg?

Ett barn som behöver extra stöd behöver just extra stöd. Hur pratade ni med era barn innan? Har era barn fått information av någon annan än er innan ni tog uppdraget? Om hen nu är svältfödd på uppmärksamhet kanske det lägger sig? 6 månader känns ju inte som en så lång tid. Som någon annan skrev så kan ni vuxna ju dela upp er och hitta på saker med era barn resp extrabarnet. 
Förstår att det är tufft men känner också att detta nog inte är så ovanligt och något ni borde kunna få stöd i och jobba er igenom.

Nu kommer folk bli arga på mig men helt ärligt, era små bekräftelsetörstande avkommor kan faktiskt någon gång i livet få lära sig att vara större människor och enbart hålla käft.

Jag tänker att med rätt stöd för era egna barn så är det här en utmärkt situation för att lära sig att alla människor har något som är gott och värt att uppmärksamma, och att man alltid alltid ska vara beredd att hjälpa en medmänniska. Det man själv har gott om (trygghet, kärlek, uppmärksamhet) ska man vara väldigt medveten om att alla inte har tillgång till, och att barn i yngre tonåren lär sig att se till andras behov och inte bara sina egna skadar inte på något vis - inom rimliga gränser förstås. Förslaget att dela på er de helger som barnet är hos er låter som början på en lösning, och passa även på att kontakta de som placerar barnet hos er. De jobbar med sånt här, och borde ha kloka råd. 

Herregud. Snacka med dina barn. De måste lära sig att samarbeta. Varför tog du emot ett extra barn utan att grunda detta hos dina barn först?

Bra poäng. Och har man dessutom VALT att ta hand om ett barn som redan har gått igenom en traumatisk familjesituation så får man banne mig ha lite hud och sluta vara ängslig gentemot tonårsegoim. Grejar du inte det så får du sluta upp med att vara stödfamilj. Enkelt!

Hej 

Vi hade under flera år ett barn placerat hos oss 5 nätter i månaden vilka fördelades lite olika under åren.
Våra egna barn var vid starten 10 och 12 år

Jag tänker spontant några saker 
1. Stöd från soc och andra stödfamiljer.
I våran kommun anordnades löpande träffar för stödfamiljer där man kunde knyta kontakter och byta erfarenheter. Kolla om ni har nått sånt i eran kommun. Det var verkligen givande 
Sen såklart stöttning från de som gjort placeringen. 
Även där var det från början obligatoriska inplanerade möten för avstämning och möjlighet till frågor osv.
Både praktiska frågor ( det tjorvade en del med skolskjuts osv för oss) men även sociala familjefrågor.
För de mer sociala frågorna tycker jag att gruppen med andra familjehem var mer givande faktiskt. 

2. Förberedelser och förväntningar
Dessa går ofta hand i hand.
Jag reagerar lite på att dina barn tyckte det skulle bli kul,och att det skulle bli som ett småsyskon.
Nu vet jag alldeles för lite om erat uppdrag för att kunna ge specifika råd.
I vårat fall så handlade det om ett barn som var 9 år när hen först kom till oss.
Hen hade till största delen en social problematik. Placeringen gjordes med syfte att hen skulle få ett större socialt nätverk med fler engagerade vuxna i sitt liv samt att hen skulle "lära sig" interagera med andra barn, fungera bättre tillsammans med andra i olika grupper osv.
Hoppas du förstår utan jag skriver en hel roman.
Vi hade många samtal med våra barn innan.
Våra barn var väl införstådda med vilken problematik hen hade och varför 
Samt syftet med placeringen
Era barn kanske också är det, men jag upplevde aldrig att våra barn såg det som att det skulle bli kul att bli en till i familjen,  utan snarare som att de, tillsammans med oss, skulle få hjälpa hen med det hen behövde. Förstår du skillnaden jag försöker beskriva?

Vi hade som sagt lite olika upplägg under åren med dagarna. 
Första våren och sommaren hade vi helger men sen hade vi under nästan två terminer 1 helg per månad och resten vardagar. Det var på önskemål från hens föräldrar.
Det var ganska bra! Det inskränkte lite mindre på våran "familjetid" och våra barn pysslade ju på med sina aktiviteter osv som vanligt under de dagarna 
Ofta följde jag och hen med och tittade på träningar etc då.
Kanske skulle det upplägget passa bättre i eran familj under en period?

Vi fick också en aktivitetsersättning från kommunen som skulle täcka tex biobiljett el liknande för hen.
Vet inte om det finns fortfarande eller i alla kommuner?
Det var ingen stor summa, typ 200 kr i månaden, men den skulle redovisas.
Detta ledde till att vi blev bättre på att göra aktiviteter och vi gjorde alltid något speciellt de helger hen var hos vilket även gav våra egna barn en extra guldkant dessa helger och blev positivt 

Våra barn är idag 19 och 17 och det har verkligen präglat dem som personer att vi varit stödfamilj.
Det har gett dem erfarenhet av funktionsvariationer och en förståelse och ett öppet sinne för att alla människor har olika bagage och förutsättningar i livet. Istället för att döma folk försöker de förstå folk och hitta fungerande sätt att mötas.
Detta har påtalats av lärare och mentorer i skolan och vi ser det såklart själva också. 
De fick en möjlighet att utveckla dessa egenskaper 
Hos sig själva som de aldrig skulle fått på samma vis annars
Men visst har de fått backa ibland, till förmån för hen.
Visst har det inte alltid bara flutit på.
De har tyckt hen har varit pinsam och jobbig, svår att förstå och störig. 

Vi har alltid satt våra barns välbefinnande i första rummet, hade det varit totalt kaos hade vi avbrutit. Men vi har också haft med oss att det var 5 dygn i månaden som våra egna barn IBLAND upplevde som jobbiga. Rätt lite sett över tid. 
Och nu med facit i hand så gjorde vi positivt både för våra egna barn och för hen.

Släpp extrabarnet. Släpp det till någon som orkar. Dina barn är inte tillräckligt mogna att hantera denna situationen. Dina barn ska inte behöva fly när extrabarnet kommer. Barnet kommer märka det. Jag var ?barnet som inte är vårt? i många år. Jag var den enda som inte var rätt i familjen. Den enda som inte tillhörde. Lämna barnet och försök igen när dina barn är äldre.

Svårt för oss att veta om era barn bara är bortskämda som någon skriver men min spontana tanke är sluta hjälp andras barn och prioritera era egna just nu. 
Har själv varit ett sådant barn där föräldrar led av något sorts hjälparsyndrom och de skulle alltid ställa upp för andras barn och annat. Men för sina egna barn fanns varken tid eller engagemang. Det syntes väl inte utåt på samma sätt.
Därav blir mitt svar ganska färgat av egna upplevelser. 
Förstår att det är ingen rolig sits men ta upp med socialtjänsten. Kanske bättre att vara stödfamilj längre fram när era barn är vuxna. Är det dessutom ett "jobbigt" barn så är det ju inte konstigt om de inte orkar. 
Samtidigt många av dagens unga orkar ju nästan inget när det kommer till att ställa upp lite. Som sagt svårt att råda dig, kontakta soc för stöd om hur ni ska göra.