Egna barn går inte ihop med extrabarnet

Instämmer. Att de egna barnen slår lite bakut kan man förstå men det känns faktiskt lite märkligt att ni vuxna inte pratat igenom hur ni gör om barnet ni tar emot kräver mycket uppmärksamhet. Det handlar om så få dagar i månaden att jag nog tycker att ni borde kunna lösa det. Sen gäller det ju att ni är raka och ärliga mot era barn. Ni får säga att JA kontaktbarnet kräver mycket uppmärksamhet och ni förstår att det ibland är jobbigt för dem men att ni älskar dem på ett alldeles eget sätt och de är era barn. Naturligtvis ska ni inte säga detta inför ert kontaktbarn men det kan faktiskt vara bra att göra klart att era egna barn kommer först. Låt också era barn berätta öppet vad de känner och vad som är jobbigt och döm dem inte. Återigen, en självklarhet att detta sker när ni är själva. Ni har kanske gjort barnen en otjänst genom att låta dem tro att det blir kul med ett småsyskon. Det handlade ju inte om det. Det är inte ett syskon och han är inte där för att det är kul. Ni borde kanske varit tydligare med att detta inte handlade om att det skulle vara roligt. Men gjort är gjort. 

Jag tänker att det kan vara så att det finns massa känslor runt det här som är tabu att säga högt. T ex han är jobbig, han kräver uppmärksamhet, han har en gnällig röst osv osv. Hade det varit ett syskon hade de inte dragit sig för att säga det men det här är en helt annan situation och de kan inte uttrycka detta. Det ni måste klargöra är att ni har ett uppdrag och att detta är som ett jobb. Fråga vad era barn tänker skulle vara en bra lösning - de har ofta bra tankar om man låter dem prata fritt. De kanske kommer fram till något jätteenkelt och bra för alla som ni inte ens tänkt på. 

Sen är det ju så att även  syskon i perioder kan tycka att de är pest och pina och hellre dra till kompisar än ha ett småsyskon i hasorna. Jag tror det hela blir känsligt för att ni så gärna vill att barnet ska känna sig som en i familjen. Men han är ju inte en del av er familj och det är skillnad. Bättre att prata öppet om det inom familjen än att hänga upp samvaron på att alla ska känna en plikt. 

Sen är ni ju två vuxna så dela upp er! Ena av er åker iväg med barnet när han kommer och gör något roligt. Styr upp dagarna och förvänta er inte att alla ska hänga tillsammans som en stor glad familj. Jag tror ni kan fixa det här, men ni behöver nog lite stöd. 

? hen är alldeles för på och jobbig och jag kan definitivt ha förståelse över detta. ? 
?man måste känna att man har tid och engagemang för dem.
Vilket jag knappt har nu när hen är hos oss eftersom de är rätt påfrestande.?

Jag tolkar det som att barnet är intensivt och kräver mycket av hela familjen. Har en grannunge som är likadan och jag skulle aldrig klara av mer än några timmar. Grundproblemet där är att barnet aldrig fått lära sig sociala regler dvs är dåligt uppfostrat.

Men det här är normala reaktioner från försummade barn. Det löser man med jättemycket kärlek och omtanke. Inte genom att ge en åthutning och om han inte ändrar sig åker han ut. Om man är kontaktfamilj ska man vara förberedd på detta. Det är inte en grannunge som du säger. 

Sen ställer jag mig frågande till hur du vet att barnet inte fått lära sig social koder. Sociala koder lär man sig av sig själv, medan man lever. Om barnet inte lärt sig Det är omgivningen exakt likadan eller så har barnet svårigheter. 

Men hur som helst; försummade barn blir oerhört uppmärksamhetstörstande. Det är närmast en regel. Finns inte mer gulliga, krypa upp i knäet och krama främlingar-stilen, barn än de som bott på barnhem. Det är jävligt tragiskt. Inget man fördömer som en sund vuxen som åtagit sig att ta hand om ett barn i nöd. 

Cox Orange, du kan inte jämföra ett placerat försummat barn med en grannunge!
Som flera redan har skrivit, TS och hennes man har tagit på sig det här uppdraget, de har ett ansvar. Dessutom låter det som ungen mest är uppmärksamhetstörstande, inte bråkig eller svår på andra sätt. Vad detta barn behöver är tålmodiga vuxna som har tid med barnet, inte lära sig veta hut.

Men som någon påpekade, det placerade barnet är egentligen inte tonåringarnas ansvar. Det är att lägga för mycket på dem. De bör kunna anpassa sig till viss del, särskilt som det bara är några dagar i månaden. Men det är viktigt att man lyssnar på dem, är tydlig med vad uppdraget innebär samt försöker göra det så bra som möjligt för alla inblandade. 

Om barnet allvarligt försummas hemma, låter det dessutom som en heltidsplacering skulle vara bättre. Fast kanske inte hos TS familj då, jag förstår om det skulle bli för mycket.