Egna barn går inte ihop med extrabarnet

Jo men det har de vuxna gjort :) Nu skulle barnen få ett litet gulligt "syskon" minsann. Ungefär som när man köper en hundvalp och upptäcker att ingen i familjen vill gå ut med den på promenad, utom möjligen de vuxna som är helt oförstående till att det blev som det blev. Suck alltså. Stackars barn. Det utplacerade alltså.

Jag begriper inte de som antar att TS barn är bortskämda egon och att det placerade barnets problematik inte är förankrat hos familjen. Så behöver det inte alls vara.

Det skadar inte att lära sina barn att anpassa sig och bjuda till, hjälpa någon som behöver. Tvärtom. Är TS en vettig förälder, förstår hon det. Hade det bara handlat om att det var lite jobbigt två helger i månaden, hade hon förmodligen inte ens startat tråden.

Här verkar det som att hennes barn mår dåligt och inte kan hantera situationen. Det är något annat. Det låter som att hela familjen behöver mer stöd. Även om man är väl påläst och informerad, samt har rätt inställning när man tar emot ett barn med svårigheter eller särskilda behov, kan det vara svårt att föreställa sig på förhand hur det ska bli eller vad som kommer att krävas av en. Särskilt om man aldrig har gjort det tidigare.

Myndigheter som placerar måste också vara tydliga med vad det faktiskt innebär. Jag har hört om stödfamiljer som blivit dåligt informerade eller där soc till viss del har "mörkat" problem för att vissa barn är så svårplacerade. De gör vad som helst för att hitta en familj. Stödföräldrarna är inte korkade, de har varit förberedda på att det kan bli tufft, men de har inte varit införstådda med det som blev, inte heller har de fått tillräckligt med stöd eller rätt information. Och de egna barnen har hamnat i kläm, vilket aldrig är ok och gjort att de tvingats avbryta uppdraget. Vilket inte är bra för någon, allra minst för det placerade barnet.

Låt oss vara ärliga. Alla barn är inte lämpliga att placera i hushåll där det finns andra barn. De kräver så mycket uppmärksamhet eller har så svår problematik att det ofrånkomligen går ut över de andra barnen. Är det bara några dagar i månaden kanske det är hanterbart, men även då finns en gräns. I sådana situationer är det bättre att vänta med att vara stödfamilj tills de egna barnen är äldre / vuxna.

Kan tillägga att jag även vet placerade barn (familjehem och stödfamilj) där det har funkat jättebra. Alla placerade barn kommer ju per definition med någon form av bagage, men alla har inte stora svårigheter. Ändå har det inte alltid varit en dans på rosor, men det har funkat och de numera vuxna barnen har i flera fall fortfarande nära kontakt med de familjer de har varit hos. Både extraföräldrarna och extrasyskonen saknar dem. Trots att det inte alltid har varit problemfritt, men det har fungerat.

Rätta mig om jag har fel, men jag tror att det är skillnad på att vara stödfamilj och familjehem. Bor barnen på heltid kan det nog ofta vara barn eller ungdomar med problematik, men lika ofta barn som bara behöver ett nytt hem. Problematiken ligger kanske hos föräldrarna, inte hos barnet. 

Stödfamilj eller avlastningsfamilj är väl vanligare för barn med egen problematik? Ofta ganska omfattande sådan. De kan ha fungerande hem men föräldrarna behöver stöd och vila emellanåt.

Kan nog vara både och.

En släkting har stödperson från kommunen som hjälper till med barnen ibland men det är hon själv som har problem med diagnoser och depression. Den tiden handlar mest om återhämtning för hennes del, så att hon orkar bättre och har mer tålamod.

Barnen är närmast skygga och verkar fungera rätt normalt när man ser dem, men ibland undrar man vad som händer bakom lyckta dörrar.

Det låter som att barnet ska vara placerat på heltid. Jag får ont i magen av att höra att barnet är i en dålig miljö majoriteten av tiden, det måste vara hemskt. Jag tycker ni ska prata med socialen. 

Här måste man ju ta ett ordentligt samtal med sina egna barn och yngre tonåringar om vad det innebär att man låter ett annat barn komma in i familjen. Sedan får ni vuxna ju i början parera genom att ta er an barnet på heltid när det är hos er. Ni får väl växeldra i den rollen helt enkelt.
Jag tänker att många av dessa barn oavsett uppväxt familj på något sätt kommer ifrån en ej fungerande miljö.
Anknytningen kan ju bli rubbad på.olika sätt, och det här barnet verkar klamra sig fast i er uppmärksamhet på alla sätt med näbbar och klor, för annars finns risken att ni försvinner från barnet (i barnets värld).
Med ökad trygghet i miljön, bör beteendet mildras. Samtidigt så måste både ni och era barn förstå vad det verkligen innebär att ta hand om någon trasig. 
Man kan ju inte bara släppa taget och låta barnet få ännu en separation i bagaget....

Jag var under min lärartid klassföreståndare åt en liten fantastisk flicka (nu vuxen och flerbarnsmamma) som hamnat som fosterbarn eftersom hennes mamma var gravt bipolär, och eftersom hennes pappa valde att ta hand om hennes helstorasyster (men inte den här flickan).
Hon var en helt fantastisk liten tös. Otroligt intelligent, med civilkurage, vacker som få. 
Men hon hade urtypen av en ängslig anknytning. Hon klamrade sig fast med allt vad hon hade i sina vänner och deras familjer. Och hon grät varje gång hon insåg att hon inte hörde till där heller. Jag vet inte hur många gånger jag stod och kramade om henne när hon fick sina övergivengetsutbrott. Hon bara skrek av smärta, det var fruktansvärt.
Hennes familjehem ville adoptera henne (de hade egna barn som hon gick väl ihop med) men så ville biomamma ha henne tillbaka.

Det blev en hel del turbulens med hennes biomamma under tonåren, men idag har hon egna barn, och lever ett rent idylliskt liv med sin man och hans fantastiska familj.
Det kan gå bra för dessa maskrosbarn, men det kräver åtminstone en stabil vuxen som ser dem.

Denna flicka blev precis så fantastisk som hon faktiskt var som barn och ungdom 

Jag kan se båda perspektiv här; Dina barn är i början av tonåren i en jättekänslig tid, klart det är jobbigt för dem. Fast barnet är inte deras ansvar egentligen.

Å andra sidan har barnet varit hos er i ett halvår och det känns som om det kanske börjar bli lagom tryggt för att "testa" er? Sen är ju barnet som som flera sagt placerad av en anledning och har många problem. Ni vet ju vad ni gav er in på tänker jag.

Känns som ni behöver prata med dina barn om situationen, och som ni verkligen behöver stöd från t.ex. soc. Kan ni hitta någon lösning så era barn orkar? Kanske någon form av aktivitet så att ni kan prata kring något. Eller att ni har egentid någon annan igång den veckan. 

Oavsett vad du väljer borde det vara ett beslut som är för barnets bästa, exempelvis att ni kan fortsätta vara stödfamilj till en ny hittas. Ifall ni bara ångrar er knall och fall så skadar det ju barnet. Men ifall barnet är i en toxisk miljö hos er med gliringar osv från dina barn hos er skadar det ju även barnet.

Nu är jag inte TS, men jag tror också att detta kan vara pudelns kärna. Många som tar foster- eller stödbarn, är lite naiva. De tänker att de ska hjälpa ett olyckligt barn. Men saken är den, att bara för att ett barn har problem i sin hemmiljö, så gör inte det barnet till en förtjusande, trevlig och skojig liten individ. Utan ofta är det tvärtom - dessa barn kan upplevas som väldigt jobbiga. Att man förstår att det har sina orsaker hjälper kanske inte när det blir verklighet, i praktiken. Inte i längden. Och att familjens egna barn ska ha förståelse, är nog att förvänta sig för mycket av dem.

Jag skulle nog börja med att rådgöra med era kontaktpersoner på soc.. Berätta precis hur det är. De ska ha kunskap om sådant här.

Självklart måste man prioritera sina egna barn. Men man kanske kan försöka ha ett snack innan och ge barnet en chans att bättra sig? Det blir ju lätt så att det är svårt att säga till andras ungar. Ta ett snack och fortsätter det så avsluta direkt.