Vad jobbigt du måste ha det! Du får inte tro på dina tankar. Har du fått någon hjälp av psykologen hur du ska bryta när du får dessa tankarna? Det låter som att du har väldigt höga krav på dig själv. Jag tycker det är ändå starkt av dig att du kan jobba när du mår så här. Det måste också vara tufft att hålla fasaden när det är skit. Har du ingen vän du kan bolla med alls? Viktigaste är inte att du träffar någon utan att du ska må bra i dig själv.
Har du inga föräldrar du kan få stöd och hjälp av?
Tycker det är tråkigt att inte fler svarar som kan ge bättre råd. Tror eller jag vet att du inte är ensam om det du beskriver. Sånt här kan också ha blivit värre i och med pandemin. Var snäll mot dig själv och stolt över att du går till jobbet! Berätta för din psykolog nästa gång du träffar den. Orkar du inte vänta så sök hjälp akut! Du är värd att få må bra!
Tack för ditt svar.
Är på jobbet nu men var tvungen att ta en paus. Fick panikångest. Mycket oro och katastroftankar.
Jag vill verkligen kunna bolla med någon mer än min psykolog. Han är på semester nu. Jag har en vän som jag berättar att jag mår dåligt för men vågar inte öppna mig mer än så.
Mina föräldrar stöttar mig och jag vet att de är oroliga. Har berättat för dem hur jag mår. Jag vill inte vara en börda för dem. Känns som att jag nästan alltid mår dåligt när jag är hos dem. Samtidigt som de börjar bli gamla också.
Och nu har jag snart semester men ångesttankarna och oron bara flödar i kroppen. Orkar nästan bara sova på fritiden. Men tvingar mig att träna, ta promenader, träffa människor m.m. fast att jag inte orkar. Jag vill visa de som säger att man bara ska rycka upp sig och ta livet med en klackspark att så inte alltid fungerar.
Känner mig väldigt ensam. Det tråkiga är att alkohol hjälper mig att dämpa. Men i längden stjälper ju det mig ännu mer.
Jag vågar inte ta akuthjälp. Har gjort det förut och blev tvångsinlagd i 2 veckor. Det vill jag inte göra igen. Vill bara ta mig upp från det här och få må lite mer normalt. Kunna skratta och vara glad.
Sjukt fint skrivet. Tackar den allra ödmjukaste för det.
Jag äter faktiskt 6 mediciner dagligen mot ångest + någon behovsmedicin ibland. Min läkare är övertygad om att jag kan må bättre så han har satt in en sjunde nu. Jag vet inte om jag ärligt vill äta en medicin till. Så har inte hämtat ut den. Känns som att 6 redan är mycket.
Jag är inte riktigt bekväm med att berätta om vad jag har oro/katastroftankar om här. Men mycket är skitgrejer. Men det bara maler på som en radio som inte går att stänga av. Ibland kan man kanske byta kanal som bäst. Men du ska veta att såna som du gör skillnad. Ibland är det bara skönt att skriva av sig.
Tack. Man får hoppas att man kan få må lite bättre iallafall. Tror inte att någon mår bra hela tiden såklart men detta är på en annan nivå som inte hör till vanliga livet.
Jag hoppas du får en riktigt skön sommar.
Tack för era svar.
Är inne på min sista semestervecka och ångesten har blivit mer tilltagande. Känner mig ensam samtidigt som jag inte orkar ta tag i något.
Vill träffa människor men inte många som är hemma av mina vänner.
försöker att underhålla mig själv men det är svårt.
Får även en känsla av att vara o-omtyckt. Känns som att jag är så dålig i sociala sammanhang och inte vet vad jag ska säga. Lätt att skylla på sin sociala fobi men jag försöker verkligen.
velar om jag ska åka till Gotland med min syster några dagar. Känns som att det är bra för mig att hitta på något. Samtidigt som det känns att jag inte orkar och bara vill åka till mitt landställe istället.
Svårt. Varje dag är det någon ny ångesttanke och idag har det handlat om orkeslöshet och att inte vara omtyckt.
Tack. Jag försöker att inte tro på mina tankar.
Idag har det varit en riktigt tuff dag.
Gråtit och haft panikångest. Känns som att allt mitt skit är på väg tillbaka.
Jag är så ledsen och vet ärligt inte om jag kommer klara av det.
Har det hänt något speciellt eller är allt som vanligt? Orkar du jobba fortfarande? Sökt någon hjälp? Många frågor, men du skriver vad du vill och orkar..