New Dawn skrev 2022-09-24 10:32:15 följande:
Nej, det är klart att ordet "alltid" är väldigt specifikt. Det kan man ju egentligen sällan använda. Jag har inte menat "alltid" i den exakta betydelsen, för så strikt är ju saker och ting sällan. Det är ju omöjligt att veta hur många av dem som föreslår terapi som verkligen vill veta hur den andre känner. Jag har trots allt mött på fler exempel där det INTE är så.
Det jag argumenterar med dig om är ju motsatsen till det du så tydligt proklamerar, även om jag borde undvikit ordet alltid. I inlägg 128 skriver du :
*min poäng är att de som tar initiativ till parterapi för att lösa problemet med partnerns avsaknad av sexlust visar att de är beredda att verkligen anstränga sig för att ta itu med problemet och ta reda på hur partnern känner. *
Du använder inte ordet alltid, men innebörden blir densamma. Även om du menar oftast.
När det gäller förståelse så pratar jag ju om par. Hade du och jag varit ett par hade jag lämnat dig omedelbart, för kärleken hade definition varit stendöd från båda
. Detta är ett öppet forum och det är därför jag skriver. Visst vore det kul om du förstod, men om inte du gör det kanske någon annan läser och kan ta till sig något, eller förstå. Jag tänker att du och jag har olika uppfattningar, och så kan det vara. Det måste bli så ibland.
Jag förstår att man kan vilja stanna i en
relation, om man trivs som vänner och har en bra familjesituation, trots att man inte vill ha sex. Jag tycker inte att man "måste" något. Om personen säger att den inte vill ha sex och inte vill jobba på det, inte vill gå i terapi, anser jag att den inte behöver göra mer. Om man inte vill finns det ju ingen anledning att gå i terapi. Viljan måste ju finnas.
Mitt ex var tydlig med att han tyckte vi kunde bo ihop som vänner. Det tyckte du var bra. Hade han föreslagit terapi för att "man som vuxen måste närma mig smärtsamma saker" hade jag sagt nej. Jag hade i flera år stannat i relationen mest pga barnen, så jag förstår att det kan bli så ibland. Ska jag skuldbeläggas? Vårat sexliv var på slutet mer som någon typ av toalettbesök. Borde jag, eller mitt ex , skuldbeläggas för att vi inte jobbade på sexliv och närhet. Vi pratade inte ens om det heller. Vi sökt inte "roten".
Nu kanske du skriver. "ja, men ni var i en annan situation". Alla par är i olika situationer, och de som vill ha sex, de som inte vill, kan ändå ha samma känslor som oss. Dvs att det inte går att jobba med sexlivet. Att man inte vill, fastän man kanske önskade att man kände annorlunda. Jag vet inte "roten" till att det blev så och kände ingen anledning att försöka hitta den.
Nu kanske du stör dig på att jag jämför med mig själv, men det är ju det jag verkligen kan beskriva bäst. Jag har gett andra exempel också.
Om man, som ditt ex, hela tiden "lovar" att ha mer sex men inget händer är ju det egentligen ett svar nog. Visst kan man ge personen en till chans genom att påtala detta, (... "du säger att du vill ha mer sex, men inget händer... hur ska vi gå vidare? Jag vill inte leva i vår relation om det är så här"... ) men annars är det ju upp till den som inte trivs att lämna.
Du har missuppfattat mig. Det jag skriver är att:
OM det går att rädda relationen,
OM man KAN få igång sexlivet tror jag att viljan att förstå varandra är den absolut viktigaste grunden.
Däremot tror jag många sexlösa relationer inte går att rädda, och många gånger går det inte att få igång sexliv och lust. Ofta pga att känslor saknas, men det kan även vara andra komplicerade situationer.
Jag tycker det finns massor av olika saker man inte behöver känna förståelse för, (det går inte ens att räkna upp, för det är allt mellan himmel och jord, och det är ju helt individuellt) och det finns massor av saker som gör att man vill skiljas.
Om du läst alla mina inlägg ser du att jag tydligt skriver att min uppfattning inte gäller alla som tar initiativ till parterapi. I inlägg 104, 113 och 131 använder jag t.ex. uttrycken "i allmänhet", "generellt" och "oftast". I inlägg 132 skriver jag även för att förtydliga "observera att jag skriver de allra flesta, det finns naturligtvis undantag" angående att jag tror att de allra flesta män som beskriver hur de verkligen ansträngt sig för att ta upp bristen på sex på rätt sätt inte är elaka mot sin kvinna.
Kan du nu äntligen erkänna att du har haft fel och tillskrivit mig en åsikt som jag tydligt talat om att jag inte har? Jag fattar inte hur du kan säga dig värna om förståelse och samtidigt envisas med att ljuga om vad andra har sagt i en debatt. Jag har funderat på om det skulle hjälpa om jag efter alla mina uppfattningar skrev OBS! följt av ett extra förtydligande med stora bokstäver, men jag tror tyvärr ändå att du skulle hitta ett sätt att missförstå.
Återigen vill jag påpeka att det jag har problem med är bristen på ärlighet och vilja att kommunicera sina känslor om sexlivet när partnern har sagt att avsaknaden av sex är ett problem som det är viktigt för honom eller henne att lösa. Om man då säger klart och tydligt att man inte vill ha sex mer eller att man tycker att partnen bör ändra på vissa saker för att lusten ska komma tillbaka, t.ex. genom att ta mer ansvar i hemmet eller sköta sin kropp och hygien bättre, då har den andre något att förhålla sig till och kan agera utifrån det. Det är när man viftar bort problemet eller drar till med lögner om att man vill ha sex fast man vet med sig att det inte stämmer som man beter sig respektlöst.
Jag håller med om att det är viktigt att försöka förstå varandra om man vill hitta tillbaka, men då måste båda hjälpa till att nå den förståelsen. Och ibland måste man naturligtvis separera, men då blir den som inte står ut med ett sexlöst förhållande i alla fall på FL ofta betraktad som en ytlig och sexfixerad egoist.
