Är detta ett normalt beteende från en vän?
Jag har en vän sedan många år tillbaka. Vi kan kalla henne Emelie. Vi har varit bästa vänner och väldigt tighta. Men med åren har det blivit känsligare mellan oss. Jag är gift och har barn. Hon är singel och har inga barn. Jag kan föredra lugn och ro. Hon vill gärna ha sällskap runt sig och har svårt att vara själv. En helg för mig kan innebära tid med familjen. En helg för Emelie innebär socialt umgänge. Och gärna då med mig och min familj.Emelie har många vänner som hon uppskattas av. Hon är snäll, ställer upp bär man behöver henne. Men genom åren är det jag och min familj som står henne närmast.
Under en rätt lång tid har jag tyckt att vår relation har gått överstyr. Eller rättare sagt, jag upplever att Emelie någonstans inte verkar förstå var gränsen går på flera olika punkter.
Jag har känt att hon kliver in för mycket i min familj. Hon pussar på mina barn, säger att hon älskar dem, kallar dem för smeknamn som min man har hittat på åt dem (dvs hans speciella smeknamn, inte ens jag använder dem för att de är så personliga mellan honom och barnen). Hon lägger sig i vår barnuppfostran där hon tillrättavisar vår äldsta så pass att jag måste be henne backa och påminna henne att det är mitt barn och därmed mitt ansvar. Hon ska inte ta över i en sådan situation.
Jag tycker faktiskt att hon svansar smått efter min man också. Men det är en helt annan historia.
Det största problemet just nu är att hon verkar uppleva att hon har patent på familjens sociala liv. Om vi hittar på något ensamma säger hon inte så mycket. Men om vi bestämmer oss för att umgås med andra vänner/familjer verkar hon per automatik tro att hon ska räknas in. Många gånger är hon med, 8-9 ggr av 10. Men hon blir jättesur om vi inte frågar om hon vill vara med. Det kan vara allt från gemensamma familjeresor (bara över dagen) till spontana kvällar då barnen leker och vi vuxna umgås. Hon MÅSTE ha en inbjudan, annars blir hon på dåligt humör. Notera nu att det inte är 5 familjer eller par som samlas och hon står ensam kvar, det är om det är vi + en familj/ett par till.
Det gör inte heller något om familj/par B och familj/par C umgås själva. Hon blir inte sur på dem.
Det är alltid relaterat till när det är jag + min man som umgås med andra. Hon kan inte hantera det. Det går inte. Vi får arga meddelanden på sms, messenger, ogillade bilder på instagram (ja ni hör ju) där hon markerar att vi minsann kunde ha frågat henne också. Bjuder vi in henne vid ett sådant sms så kommer hon, men hon sätter sig en bit ifrån och surar, kollar mobilen.
Minns en gång då en vän och hennes man (bekant till henne) lade ut bilder på instagram att hon bodde på hotell. Emelie gillade bilden. När hon sedan såg att jag+min man också var där slutade hon gilla bilderna och pratade inte med mig på flera dagar efter detta. Nu struntar jag i om hon väljer att gilla mina bilder, det är just själva markeringen "ni gjorde något utan mig = Ni är dumma" som jag blir frustrerad på.
Själv har hon inga problem att umgås med folk. Hon umgås med andra hela tiden. Emelie åker på hotell, äter på restauranger med vänner, går på promenader osv.
Det gör mig ingenting! Det är kul att hon har saker att göra. Men det konstiga är att HON kan göra saker, men har så ENORMA problem när jag och min man (+ ibland barnen) gör saker med andra personer än henne. Hon kan inte hantera det.
Det är framför allt mig hon blir sur på. Hon blir trevligare mot min man långt innan hon börjat le mot mig igen. Jag är det svarta fåret.
Jag tror att Emelie tror att vi gör detta bakom hennes rygg. Att vi medvetet inte bjuder med henne och försöker smyga om det. Men att hon "kommer på oss". Annars vet jag verkligen inte hur hon resonerar.
Jag har pratat med henne. Jag har sagt att hon kan ju umgås utan att vi måste bjuda in andra, att hon kan umgås med andra utan att jag blir sur. Och att man måste kunna umgås med människor i olika konstellationer. Hon håller med. Då. Men nästa gång är det precis som vanligt. Min man har också pratat med henne. Det hjälper inte heller.
"Säg upp kontakten med henne", har jag fått tipset om. Det är väl det egentligen det sista vill göra. Men även om jag skulle göra det så är det omöjligt. Hon har fått kontakt med ALLA i min närhet, tränar på samma ställe, jobbar i samma bransch.
Vad hade ni gjort? Hur tänker ni?
Det här tar så enormt mycket energi för mig och jag känner dessutom att det här är på en sådan låg nivå. Sådant här beteende kan man förvänta sig av ungdomar i högstadiet, inte av vuxna människor.
Jag måste väl kunna umgås med andra människor utan att hon alltid ska vara med? Hon får ju det, så varför inte jag?