Känner mig utstött

Precis som rubriken lyder så känner jag mig utstött. Så här ligger det till.

Jag, man på 43 år. Min fru är 44. Vi har två döttrar, de är 10 resp 15 år gamla.

Jag har mina två systrar samt mamma, varav den ena systern har två flickor. 
Till jul samlas hela familjen inklusive min moster. D v s 9 flickor/kvinnor och jag. Mina båda systrar är väldigt självupptagna med sina Instagramkonto, Snapchat och hur de framstår för andra, väldigt viktigt för dem. Jag å andra sidan har svårt att relatera till bekräftelsemanin som råder. Min fru är på väg åt det hållet, att det är så jävla viktigt vad alla andra ute i internets sfären tycker o tänker. De kan inte förstå mitt synsätt, att det går i vissa fall åt ren idioti det de lägger upp. Redan där har jag minuspoäng. Jag påpekar dock väldigt sällan vad jag tycker om detta men får ofta frågan om jag sett deras inlägg och om Ja, varför har jag inte lajkat detta!?
Nämnde jag att jag har 2 döttrar? Den äldsta är en brydd tonåring som ännu mer än mina systrar söker bekräftelse på nätet. Vad jag och min fru tycker och tänker om henne verkar helt ovidkommande. Att hon är fin som hon är, grym i skolan och en fantastisk storasyster. Ovanpå detta ständiga bekräftelsesökandet så har hon anorexi. En djävulsk sjukdom rent ut sagt. 
Min filosofi vad gäller mina barn är att jag aldrig ska ljuga för dem, även om det låter cyniskt eller "så kan man väl inte säga". Detta gäller även när de undrar vad jag tycker om saker och ting. Mina barn vet var dom har mig. Vill de ha ett ärligt svar så kommer de till mig. Däremot, vill man ha medömkande och vita lögner, då går man till min fru. Detta har tagit överhanden i vårt familjeliv till den milda grad att jag inte får uttrycka mig på ett ärligt och konsekvent sätt. Vår dotter med anorexia t ex, där har vi fått tydliga riktlinjer på att hon Ska äta en viss mängd men då jag ej är i närheten eller hemma så frångår man detta, då spelar känslor en större roll än logik. Kan någon snälla förklara detta för mig? Det är, enligt resterande familj, bara jag som "förstör".
Jag känner mig ovälkommen och utstött och funderar på att lämna hela skiten så får de klara sig med sitt tänk och "logik". Nu vill jag inte bara ha kvinnors perspektiv på mitt dilemma, gärna män som är i liknande situation. Uppskattar dock alla svar jag får. Tack på förhand