Vad kan vi göra för att hjälpa ensamma män?

En sak jag reagerat på är att dessa män ofta avfärdar både feminismen och ?genustrams?. De tycker att pojkar/män ska vara pojkar/män och flickor/kvinnor ska vara flickor/kvinnor. Som det var förr. Men å andra sidan klarar de själva inte av att vara man och den som tar initiativet. På samma gång som de inte vill att kvinnor ska få ta plats och ställa krav, på samma gång vill de att kvinnor ska initiativ och lösa deras brist på sexliv och ensamhet. 

De klarar inte av att vara så beroende av kvinnor som de är, därför skyller de på kvinnorna. 

 

Min första tanke när jag ska lösa ett problem är alltid att försöka reda ut varför. I det här fallet skulle jag vilja utröna (helst statistik) vad de ensamma männen har gemensamt. Är det låg utbildning/inkomst, är det BMI, introvert/extrovert, attityd till kvinnor/sex/förhållanden, förväntningar på förhållandet/kvinnor, självkänsla, och vilka andra faktorer man nu undersöker.

Först när man i alla fall delvis förstår varför män blir ensamma, är det konstruktivt att börja med problemlösningen.

Vad säger ni? Varför blir vissa män ensamma? Vad har de gemensamt?

Jag kan faktiskt inte komma på en enda liten sak för att hjälpa dessa män förutom att öka sitt eget marknadsvärde.

Om detta ändå inte funkar så blir väl alternativet någon slags terapi för att finna acceptans över sin situation och hitta mening med livet även utan partner eller sex med en levande människa.

... för ditt inlägg gör ju verkligen att du framstår som icke-sexistisk och med god empatisk förmåga...

Kan inte citera, men Ninni träffade huvudet på spiken tycker jag. 

Den här "obalansen" har för övrigt alltid funnits. Pareto-principen (80/20-regeln) har alltid gällt, och gäller även i djurriket. Att bara "alfamännen" får till det är förstås bara en del av sanningen, även social och ekonomisk status spelar in, inte minst efter 30 och uppåt.

Som sagt, det har alltid varit så. Jag läste nånstans att vi har tydligen i runda slängar dubbelt så många kvinnliga förfäder som manliga förfäder. Vilket innebär att i snitt (detta är i grova drag) så har varje kvinna fått 2 barn, medans hälften av männen fått 2, och andra hälften 0.

Det här är ju sjukt komplext, men några faktorer är nog att samhällsnormerna mer eller mindre antyder att det är normalt att få en partner, vilket lätt kan tolkas som en "rättighet", och när då vissa inte lyckas med det så känner de sig snuvade på konfekten så att säga.

En annan faktor (som är lite av en spekulation) skulle ju kunna vara att eftersom att kvinnor idag inte behöver män av ekonomiska skäl (eller ens för att bli gravida) så finns det ju ingen anledning för dem att inte gå efter toppskiktet. Baksidan av det för kvinnor verkar dock vara att de män som verkligen är riktigt eftertraktade tenderar att ha än större urval, eftersom att kvinnors sociala/ekonomiska status inte är speciellt avgörande för oss vid val av potentiell partner (män kan dejta "neråt" i social/ekonomisk status, kvinnor har svårare för det generellt), och med det så blir även många kvinnor ensamma. 

Jag vidhåller dock att det bästa män kan göra är att fokusera på sig själva, jobba på sin fysik, ekonomi, sociala förmåga, och ha roligt för böveln! Ut på lite äventyr, utmaningar, etc. På sikt kommer även kvinnobiten i många fall att lösa sig automatiskt då man växer som människa. Man måste gå innan man kan hoppas flyga. 

Jag frågade efter vad de ensamma männen har gemensamt och du vred det till att det är kvinnornas fel. En skev kvinnosyn är kanske det första jag ska notera som gemensam nämnare? Bitterhet också, kanske.

Vill män som inte kan ragga få råd från sina kompisar som är duktiga på det? 

Ger män som är bra på att ragga råd till sina kompisar hur de ska göra för att bli framgångsrika?

Jo, du skrev (min understrykning): "Kvinnor har ofta någon sorts naiv föreställning att män som inte kan ragga är misslyckade i övrigt också, de är sexistiska, empatilösa, ohygieniska etc"

Dessutom försöker du nu platta till mig med härskarteknik ("Om du har svårt att förstå vad jag skriver ..." är klassisk härskarteknik).

Sakligheten som du frågar efter lyser med sin frånvaro i dina inlägg.

Varför görs det inte då, om detta nu är ett stort problem? 

Det borde ju kunnas ordnas privat, att man hjälper sina kompisar som man ser har det svårt att träffa någon? 

Jag menar att både män och kvinnor har ett egenansvar att göra det bästa de kan av sina liv och att bli den bästa versionen av sig själv, efter deras förutsättning. Ensamma kvinnor är inte mer samhällsproblem än ensamma män, och båda har ett egenansvar. Sen i den slutliga analysen så kommer fördelningen av partners (precis som pengar och annan framgång) att bli orättvis, detta är bl.a en bieffekt av individens fria val. Och vi gillar väl individens fria val, eller hur?

MEN det är inte din, min, statens, kommunens eller ens skolans uppgift att ta ansvar för envar och deras liv. Skolan har en viktig roll vad gäller stöttning, men som någon skrev ovan så börjar man nysta i fel ände.. Man fokuserar på att de inte får någon kvinna. Har de bostad? Vänner? Jobb? Fritidssysselsättning? I många fall finns det att jobba på i någon eller några av dessa kategorier, vilket rent krasst inte bara är en förutsättning för en relation, utan faktiskt även viktigare än en relation.