Vad kan vi män göra åt mäns våld mot kvinnor?

Kockobello skriver 
Det är inte intressant. Män har inte kollektivt ansvar. Vad sedan folk har för sexuell läggning och varför är totalt ointressant. Tittar hellre på när färg torkar.

du har ju uppenbarligen inte läst vad smurfen skriver om. Ändå hejar du på för du uppfattar denne som en opponent till mäns våld mot kvinnor, vilket du uppenbarligen kan skriva under på. Du kanske ska sätta dig in i vad det är du stödjer Och bilda en egen uppfattning. Har du egna argument, posta dessa i stället för att heja på någon som anser att queer personer är psykopater och att dessa inte borde finnas.

Om du nu anser att ?queer? är ointressant för dig 

Jonnynilsson skriver 
Jag vet att den här diskussionen var uppe för något år sedan och tyvärr kom det inte några förslag alls på vad jag som man kan göra här och nu för att förhindra våld mot kvinnor.

Då jag är av naturen lat och inte orkar läsa 1 000 inlägg så undrar jag om något vettigt förslag kommit fram denna gången?

det jag försöker nå fram med är att speciellt du som man eftersom du har större inflytande över andra män tänker på hur du pratar om kvinnor med andra män, att du blir medveten om hur du pratar med kvinnor samt vad du skriver på nätet om/till kvinnor.

Postman skriver 
Klart det spelar roll om det blir en seriös diskussion eller ej. Tråden är sönderspammad med ett evighetstjafs om hur långt snöret är. Ingen för diskussionen framåt.

jag förstår frustrationen.

I vissa fall kan även vissa troll försöka orsaka splittring och missnöje pga att det är valår. Ju mer missnöjd du är över varsomhelst, desto troligare det är att du röstar på ett missnöjesparti.

Försökte upplysa om normaliseringsprocessen tidigare. Hittade en annan skrift som beskriver detta.

https://www.roks.se/har-finns-kunskap/normaliseringsprocessen

citat från denna

Det som från början kanske yttrade sig som en hotfull blick, straffande tystnad eller en elak kommentar utvecklas gradvis till olagliga handlingar som sexuella övergrepp, slag och sparkar, stryptag och inlåsning. Under tiden har den kvinnliga partens uppfattning om vad som är rätt och fel successivt förskjutits mot en acceptans av det hon tidigare skulle ha protesterat mot. Gränserna suddas ut alltmer och i takt med att mannen isolerar henne bit för bit från hennes sociala nätverk kan hon inte heller få någon yttre bekräftelse på att de skador han tillfogar henne strider mot både lagen och hennes mänskliga rättigheter.

Så småningom kontrollerar mannen sin partner i så hög utsträckning att hon tagit över hans kvinnosyn och införlivat den med sin självbild. Det är i det stadiet kvinnan blir övertygad om att hon gjort sig förtjänt av våldet och kränkningarna och blotta tanken på att ta sig ur relationen ter sig absurd.