Minimalt rum till dotter,

Oj förstår inte alls de negativa kommentarerna. Jag bor i Sthlm och det är ungefär så alla löser sin boendesituation när de separerar. Ja t.o.m. de som lever tillsammans. klädkammare eller sätter upp en vägg i ex vardagsrummet, delar av ett sovrum i två. Det kommer att fungera i många år. Min kompis son bodde så tills han flyttade hemifrån. Inte optimalt men det fungerade. Min yngsta är sju snart åtta och det hade lätt funkat för honom att bo så nu. Ibland tänker jag att han inte behövt ett eget rum då han alltid leker i vardagsrummet och helst sover med mig. Så sluta ha dåligt samvete. Låter som en jättebra lösning som absolut fungerar fem år framåt utan problem.

Byt ut klädkammare mot sovalkov så reagerar folk mindre
Tror det kommer bli bra.

Jag bodde i en tvåa med min son tills han var närmre tre år och hade just den lösningen. Jag tog bort dörren på klädkammaren, tapetserade och lade in en golvmatta och vips hade han ett jättemysigt litet sovrum. Han sov dock bara där och hade alla leksaker i vardagsrummet. Funkade hur bra som helst! Vill barnet ha helt mörkt när hen sover så är det ju bara att hänga upp ett draperi, som på vilken sovalkov som helst :)

Varför skulle det bli orosanmälan om kammaren är inredd och det är bra ventilation?

Var skrev jag det? Mina barn har inte haft enorma rum, eller egna rum i den åldern. Men det Hon beskriver kan ju knappast räknas som rum. 

varför kan inte mamman isåfall ta det?

Säger det samma, det kommer funka så länge hon tycker det är OK själv.
Förmodligen vänjer hon sej och har hon kompisar så är dom väl lika gära i vardagsrummet och lever ?

Tänk, vad fort det går för att människor ska se något som självklart eller till och med ett måste, när det för bara några generationer sedan ansågs samma sak som lyx.

Det här med att barn måste ha egna rum, och som i det här fallet dessutom måste ha ett eget rum av en viss storlek, det är trots allt relativt nytt.

Jag kommer inte ihåg exakt sammanhanget, men jag pratade om det där med egna rum med en vän till mig som jobbar på Familj på socialtjänsten. Enligt henne så var det i deras (socialtjänstens) ögon inga som helst problem med att barn inte hade egna rum, men att de bör ha en egen säng. De har full förståelse för att det kan råda bostadsbrist och/eller att föräldrarna inte har ekonomi till en bostad med ett varsitt rum, speciellt om de inte har barnen på heltid.

I vårt förra hus hade vi färre sovrum och barnen fick dela rum två och två. När äldste sonen kom upp i tonåren gjorde vi om en klädkammare till rum åt honom. Det fanns ett litet fönster, och vi platsbyggde en loftsäng, och under den var arbetsplatsen. Det funkade utmärkt.

Därför att en vuxen behöver en större säng, mer garderober etc än ett barn. Kanske behöver man en liten kontorsplats i sovrummet också.

Barn behöver också plats men allt måste inte vara ett eget rum när barnet är litet för då är de flesta barn ändå helst i samma rum som föräldern är i.

Dessutom är det väl knappast vettigt att det stora sovrummet ska stå oanvänt halva tiden. TS kanske så småningom träffar en ny partner. Ska de trängas i en enkelsäng då?

Det är inte bra föräldraskap att utplåna sig själv för saker som barnet ändå knappt bryr sig om.

Varför skulle det vara OK för en vuxen att sova där men inte för ett barn?

Han får inte negativa svar för att han har en liten lägenhet, utan för att han inte ens verkar tänka tanken att han kan dela sovrummet med flickan eller att han kan överlåta rummet åt flickan och sover i vardagsrummet.

Jag bor i en lägenhet på 56kvm. Jag har min säng i förrådet  och barnet på 3 år har sovrummet. Dock sover hen allra oftast med mig i min säng i förrådet. Jag tycker det är skönt att barnet har ett stort eget rum att kunna ha och leka med i, det utnyttjas. Jag behöver bara ha sängen någonstans, skulle inte utnyttjat sovrummet om min säng hade varit där mer än ha sovit i rummet.