Utanförskap att inte dricka?

Jag har varit i båda lägren. Som  ung drack jag inte överhuvudtaget. Jag höll till i tävlingsdanskretsar samt folkmusikkretsar, och i dessa kretsar dricks det inte (i alla fall inte på allmänna danser och föreningsfester). Dansen är ju viktigast; man vill inte förlora ens en tiondel av sin reaktionsförmåga eller balans, och dansen, musiken, feststämningen och personerna av motsatt kön som man dansar med ger tillräckligt med glädje ändå - man behöver inte alkohol dessutom. 

...fast samtidigt fanns det en lite tråkig baksida med ovanstående. Att jag inte drack något i tonåren - ens innan jag hittade till danskretsarna - berodde ju mest på att jag var väldigt ensam, egentligen inte hade några kamrater alls. Så ingen introducerde mig för alkholen, och att gå och ta i mina föräldrars barskåp kom jag inte ens på tanken att göra. Hur eller hur, så var det inte så att jag var ensam och utanför för att jag inte drack, utan sambandet var tvärtom: jag drack inte för att jag var ensam och utanför, och aldrig vistades i miljöer där man kunde bli bjuden på alkohol i tonåren. 

...sedan hittade jag ändå till akoholen någon gång runt 27. Minns faktiskt inte riktigt hur, men kanske för att jag började tjäna mer och därför äta ute ibland, och då blev jag nyfiken även på vinlistan...

Sedan dess har jag druckit mycket måttligt, typ ett eller två glas vin en lördagkväll på altanen eller till maten på restaurang, plus den alkoholdryck som hör till vid speciella högtider (mörkt öl och glögg på julafton, äggtoddy sent på kvällen på påskafton, mjöd och nubbe till sillen på midsommarafton... samt naturligtvis det som bjudits de få gånger jag varit bjuden på bröllop, födelsedagsfest eller liknande). Då har det hänt att jag har varit tillsammans med någon man som varit helnykterist, och det har jag upplevt som tråkigt. Just för att man inte kan dela den där vinflaskan på altanen, eller skåla i champagne på nyårsafton. Utan man känner sig lätt som en kvinnlig alkis när man dricker ensam - och han dricker läsk och ger en ogillande blickar - fast man VET att det inte är så. 

Det viktigaste i allt det här, är nog att hitta en partner och en vänkrets som har samma syn på alkohol som man själv. Eller alternativt - om man nu inte vill dricka - att alltid umgås med människor i miljöer där alkohol inte hör hemma ändå, oavsett hur mycket var och en dricker vid andra tillfällen. 

Nej, för att man själv inte ska känna sig obekväm. Om man nu tycker att det är ett problem att tacka nej till alkohol. 

Du har väl skrivit mycket om att du har svårt att hitta en kvinna? I så fall tycker jag att du ska undanröja alla hinder, som gör att du inte träffar någon. Om detta verkligen, verkligen är vad du önskar mest i livet. Detta med alkoholen är en sådan sak. Det är fint att ha en princip att inte dricka alkohol, men det är synd om du tackar nej till möjligheter att komma ut och träffa andra människor för den sakens skull. Tänk efter vilket som är viktigast!

Sedan kan man ju kompromissa också, och fuska lite. Du måste inte dricka lika mycket som alla andra i gänget på puben, och du måste inte heller dricka lika starka saker. Beställ en svagare öl, smutta på den under längre tid, lämna kanske kvar en del i glaset och ställ diskret ifrån dig det någonstans. Beställ in något alkoholfritt som ser ut precis som om det skulle vara något med alkohol, när ingen hör.

Jag vet att du säkert tycker att "det är min princip att avstå från alkohol och den har jag rätt till", men ibland måste man vara lite smidig och inte bita sig själv i svansen heller. När du är 70 år och allt verkligen är för sent, kommer det inte att spela någon roll för dig om du en eller flera kvällar för länge sedan drack några öl, eller om du inte gjorde det. Men du kommer att må väldigt dåligt (tror jag) om du inte har någon familj, eller aldrig ens har haft ett förhållande. 

Exakt, personen sa ju att han TACKADE NEJ till att följa med "ut på en öl". Han verkar inte veta att man kan följa med "ut på en öl", men själv beställa en alkoholfri dryck. Nu vet han det! Om man har svårt att hitta en partner, ska man ta alla chanser - precis alla - att gå till miljöer där det finns folk, och där det är OK att börja prata med främmande. Eller kanske till och med, på en liten ort, att det finns någon gemensam vän i olika sällskap, som kan introducera sällskapen för varandra. 

Jag var själv lite så när jag var ung, och därför vill jag varna för det. Typ att mina vänner och jag dansade folkdans och gick på operan - på diskotek skulle vi inte gå för där stod folk bara och skakade lite, de kunde inte dansa på riktigt, det var inte "kultur". Och dessutom drack de SPRIT! 

...men det var på diskoteken andra träffade sina partners, som de sedan köpte hus och bildade familj med, och där satt vi ensamma i våra hyreslägenheter och försökte känna oss kulturella och upphöjda... (I folkdanskretsarna är det tyvärr så att nästan inga singelmän kommer dit. Männen kommer dit när de redan har träffat en kvinna någon annanstans, som sedan drar med dem till folkdansställena. Och på opera och teater umgås alla bara i sällskapen de går dit med.)