Utanförskap att inte dricka?

Jag förstår att känslan av utanförskap i förhållande till avståndet från alkohol är verklighet.

Eftersom vi har tagit alkohol till hjälp sedan långt före vi var myndiga, har vi blivit mer och mer beroende av den än vad vi flesta är medvetna om.

Att göra ett personligt val som att avstå från alkohol, som också går hand i hand med att våga säga NEJ till vänner och familj som förväntar sig att du ska hälla i dig tillräckligt som alla andra för att kunna släppa på spärrarna och öppna upp eller som den ytliga definitionen lyder, att släppa loss lite.

Att säga nej är inte alltid så lätt men för mig så var det fan så rätt.

Många vänner och sociala kretsar vet inte ens om att utan alkoholen så finns det inte så mycket gemensamt mellan dem, och då kan detta vara vänner man anser vara ens bästa vänner. Sorgligt nog är de allra flesta ganska vilsna själar som söker socialt utbyte, bekräftelse och tillhörighet genom alkoholen.

Ofta går detta också hand i hand med folk som besitter en låg självkänsla och inte har något intresse av att förändra sig själva eller situationen.

Därmed kan den som avstår från alkoholen riskera att bli avvisad, då identifikationen med alkoholen är så stark. Framstår du som någon som tror att du är bättre än andra som väljer att dricka. Vilket självklart inte är fallet..

Och skulle någon känna sig utanför så är det i mitt tycke ofta ett nödvändigt symptom för att börja ställa sig själv lite frågor som kan leda till ett påfyll av självkärlek = mindre beroende av konceptet att yttre faktorer är nyckel till inre ro och välmående. Oberoende av andras åsikter och värderingar blir man först när man står trygg med sina egna.

Att hitta sig själv börjar med insikten att vi ankom denna plats själva och likaså kommer vi att lämna den. Älska dig själv först och främst, samt förstå att allt däremellan bara är temporärt.
Då kommer du istället attrahera dig vad du är på väg att bli istället för att söka extern trygghet.

Nu dricker ju jag alkohol när jag känner att jag vill det, och i kontrollerade mängder.
Jag är absolut inte nykterist, men jag har varit i umgängen som kretsar kring alkohol och droger. Så för mig var det en utforskande resa i ett samhälle som många inte känner att dem platsar in. 

Jag har upplevt hemmafesterna med barndomsgängen i märkeskläder som till den dagen idag lever i sina föräldraras fotspår, och som enligt egots lagar känner sig viktigare än exempelvis drogmissbrukare.

Jag har också upplevt festerna hos drogmissbrukarna som en ångerlös konsekvens av att försöka hitta mig själv.

Tills jag en dag förstod att jag behöver inte något fack att placera mig i för att veta vart jag hör hemma. Alla dessa erfarenheter rikare har lett till att jag en dag tog ansvar för min egen lycka och välmående. Nu har jag rest och jobbat 3 år runt om i världen. Aldrig har jag mått så bra i mitt egna sällskap och avstår grupptryck för att spendera tid med mig själv istället.

Jag dömer inte folk, jag sympatiserar och vågar berätta med ord hur verkligheten faktiskt ser ut. Sen om folk vill döma det så får det kosta på deras energi, för den påverkar inte min. Jag lever trots allt inte för att pleasa andra, men däremot önskar jag att bidra till en bättre värld genom att fortsätta utveckla mig själv för att uppnå min fulla potential i detta livet. Om alla önskade att bli lite bättre så hade världen också blivit lite bättre, det säger väl sig självt.

Man kan inte döma de omedvetna för sina omedvetna handlingar.