Utanförskap att inte dricka?

Känner mig inte utanför utan står gärna på mig. Att vara i ett sällskap som dricker gör det enklare för mig att inte dricka. Se dem sakta ändra sin personlighet till att senare bli högljudda och går det ännu längre, börja repetera saker osv håller mig motiverad. Det där är saker jag kan vara utan. 

Samt att jag har barn och tycker de har rätt till åtminstone en nykter förälder. Jag växte upp i ett alkishem och tro mig, jag har druckit min del. Det är de senaste 2-3 åren jag började ifrågasätta vad alkohol gör för mig och om "det var värt det". 

2,5 år sen jag drack sist och måste säga att jag gillar mitt alkoholfria liv!

Sen hur länge det kommer att vara kan jag inte svara på. Men just nu överväger de positiva sidorna. Kan inte vänner eller bekanta förstå att man mår bra (bättre?) utan alkohol och måste förklara sig så tycker jag att de låter tråkiga och vem vill umgås med tråkiga människor?  (:

Min mamma var en semesteralkis när jag växte upp. Hennes personlighet förändras i samma sekund hon får alkohol i munnen. Väldigt lättpåverkad, med andra ord. Så är det än idag. Jag minns att jag tänkte varje middag då ölen/vinet åkte fram att "here we go again..." Jag hatar den onyktra henne. Så flamsig och fånig. Jag önskar att hon kunde se sig själv utifrån. 

Det är den här personen jag inte vill att mina barn ska ha som mamma. Jag frågar mig själv vilken typ av mamma jag vill vara. Hur vill jag att mina barn ser mig? 

Att ha det här i bakhuvudet gör det lätt att avstå alkohol. Det märks på inläggen här vilka som är liknande vinkärringar. Bläää.