Frånvarande fäder

Jag skulle vilja diskutera varför det är så vanligt med frånvarande fäder. Varför så många pappor skiter i sina barn. Vi läser om det i förorterna, som en delorsak till våldet och gängkriminaliteten där. Vi läser om det bland självdestruktiva medelklassbarn. Mamma finns där, men inte pappa. Sällan är det tvärtom.

Ville dessa pappor inte ha barn? Eller ångrade de sig senare och tror att det finns ångerrätt på barn? Många av de övergivna barnen verkar ha varit både planerade och önskade. Ändå drar pappan efter skilsmässan, eller när han träffar nån ny. Eller är det mamman som sätter käppar i hjulet? Försöker förhindra umgänge? Det verkar stämma i en del fall, men absolut inte i majoriteten av fallen. Alltför många barn i Sverige växer upp med frånvarande eller flyktiga fäder. De flesta av dessa är garanterat inte okända män eller män som blev påtvingade barn mot sin vilja.

Jag vet att det finns otroligt många närvarande och bra pappor där ute. Som tar stort ansvar, vare sig de bor med barnen på heltid eller ej. De ska inte ha skit för vad andra pappor gör eller inte gör. Jag vet att det även finns fäder som tvingas täcka upp för frånvarande eller dåligt fungerande mödrar. De ska ha lika stor cred som de många ensamstående mammor som finns och kämpar där ute. Men faktum kvarstår. De frånvarande och ansvarslösa fäderna, är betydligt fler än de frånvarande och ansvarslösa mödrarna.

Det är mer troligt att en pappa blir frånvarande snarare än mamman helt enkelt eftersom det är så det ser ut naturligt. Man ställer krav och förväntar sig att pappor ska vara föräldrar på samma sätt som mammor, men glömmer att det inte är naturligt för män att ta så stort ansvar över barnen.
Det finns en anledning till att det är vi kvinnor som bär och ammar våra barn - för att sedan ta det större ansvaret när det gäller att ta hand om barnen. 

Jag menar inte att detta skulle vara anledningen till att många pappor är frånvarande, för det är inte okej att lämna sina barn. Däremot är det mer naturligt att det är just papporna det handlar om. Vilket man även kommer inse när man slutar förvänta sig samma föräldraskap av män som av kvinnor. 

Jag tror det till största delen har med biologi att göra sen spelar såklart samhällsnormer in hade det inte ansetts som okej så hade färre män övergett sina barn. 

Män generellt (nej inte alla män) känner inte lika starkt för sina barn som kvinnor (återigen det finns undantag) vilket inte är så konstigt kvinnan både föder och ammar. Ett spädbarn i där ersättning inte finns klarar sig inte utan sin mamma (eller en amma som naturligtvis också är kvinna) men utan pappa går jättebra. Det finns inget däggdjur där bara hanen uppfostrar ungarna men det finns massor där bara honan gör det. 

Män vill i högre grad sprida sina gener, kvinnor kan bara få ett visst antal barn medan mannen kan få nästan hur många som helst. 

Det här är så långt från PK man kan komma men att låtsas att vår biologi är samma är att göra göra både män och kvinnor en björntjänst. 

Är det så många män som är frånvarande numera eller är det bara något som vi fortfarande bara tror? Det är svårt att inte generalisera här men spontant känner jag att många kvinnor i all välmening tränger ut männen i allehanda situationer när det gäller barnen. De anser sig ha tolkningsföreträde vad det nu än kan vara med barnen. Männen är samtidigt tafatta och tar inte plats utan viker sig snabbt och fokuserar på annat typ jobbet, snickra eller vad det nu kan vara. Kvinnor är också mer på när det gäller relationen med barnen. De är långt mer omhändertagande och engagerade. Detta har vi män eller får vi män oss aldrig direkt till livs. Tittar jag på mig själv så var jag sjukt omogen och okunnig när det gällde barn. Hustrun hade långt mer driv, en tanke och var långt mer insatt och förberedd på allt som hade med barn att göra. Jag bara åkte med, var en avelstjur och stod tafatt bredvid och inväntade nästa direkt liksom. Det var inte svårt att köra över mig om man säger så. Det som lyfte mig som pappa var när hon jobbade kvällar och helger. Då fick jag göra och ta hand om barnen på mitt sätt och i min takt.

Har 3st av mina barn på deltid. Halva tiden. Älskar dem mycket, men saknar dem inte när de är borta. Vet att de har det bra.

Deras mor saknar dem jättemycket när barnen är hos mig. Hon är inte orolig, utan saknar dem bara.

Vet inte, det kanske är något i generna?

Tyvärr är det kvinnornas ansvar att skaffa barn med män som vill vara fäder och även ansvar att hålla ihop familjen.
Men lite eftersom vi lever i ett socialistland så kan man spruta ut ungar och få bidrag. Ju fler desto bättre. Men som Margeret Thatcher sade: socialism fungerar tills andra människors pengar tar slut. Sedan nu när inflationen tar fart, så kommer ensamma mammorna och deras avkommor tyvärr få det knapert men såklart även andra grupper kommer få det tuffare, men nu diskuterar vi just ensamma mammor. Och då kanske de önskar de gjort ett mer medvetet val. Inflationen som nu satt igång är inget man tar bort med en handvändning tyvärr.