• Postman

    Frånvarande fäder

    Är det så många män som är frånvarande numera eller är det bara något som vi fortfarande bara tror? Det är svårt att inte generalisera här men spontant känner jag att många kvinnor i all välmening tränger ut männen i allehanda situationer när det gäller barnen. De anser sig ha tolkningsföreträde vad det nu än kan vara med barnen. Männen är samtidigt tafatta och tar inte plats utan viker sig snabbt och fokuserar på annat typ jobbet, snickra eller vad det nu kan vara. Kvinnor är också mer på när det gäller relationen med barnen. De är långt mer omhändertagande och engagerade. Detta har vi män eller får vi män oss aldrig direkt till livs. Tittar jag på mig själv så var jag sjukt omogen och okunnig när det gällde barn. Hustrun hade långt mer driv, en tanke och var långt mer insatt och förberedd på allt som hade med barn att göra. Jag bara åkte med, var en avelstjur och stod tafatt bredvid och inväntade nästa direkt liksom. Det var inte svårt att köra över mig om man säger så. Det som lyfte mig som pappa var när hon jobbade kvällar och helger. Då fick jag göra och ta hand om barnen på mitt sätt och i min takt.

  • Postman
    Anonym (enny) skrev 2022-08-09 11:55:53 följande:
    Jag tror och hoppas att allt detta håller på att förändras. Jag ser det till viss del i mitt arbete i barnsjukvården där jag ofta möter familjer under många år. Papporna idag är insatta i barnens omvårdnad, har koll på mediciner, symtom, allmänna saker. De är inte bara lekpappa när de har lust. Och det handlar ju om intresse också. Både kvinnor och män kan läsa på och ta reda på saker när det ska bli barn i familjen. Varför väljer män bort den biten i så fall? Och är den omvårdande sidan biologisk eller inlärd?  Och du fick ju chansen att vara en mer engagerad pappa när hon jobbade. tror du att det påverkar din relation med barnen senare? Skulle du kunna lämna dem bakom dig lättvindligt, eller känner du starka band med dem och vill ha dem nära i ditt liv oavsett relationen med deras mamma?

    Oja det har förändrats enormt och kommer nog att ändras än mer tror jag. Dock tar det tid, det är ingen quickfix. Visst kan både män och kvinnor läsa på men jag tror att eftersom kvinnor bär barnet och det är kvinnors kroppar som förändras så är ni långt mer intresserade av vad, när, hur och varför. Vi män kan aldrig relatera till den närheten som kvinnan som bär barnet har. Sen är det ju som jag skrev jag var omogen och jag tänkte inte ens tanken att jag också skulle sätta mig in i det, varför kan jag inte förklara. Omoget ointresserad typ. Att jag fick vara ensam med dem på kvällar/helger gjorde absolut att jag kom dem mer nära. Eftersom hon är i vården hade hon svårt att vabba så jag var den som senare också fick ta övervägande vab. Det stärkte vår relation. Idag är våra barn stora med egna barn. Vi har en okey relation men lägger jag upp hustruns relation med barnen jämte min relation så har hon en djupare relation med dem än vad jag har. Hon funderar ständigt på barnen om de har nåt problem, hon ringer och styr och är långt mer engagerad i allt. Jag tar lättare på saker, oroar mig inte så mycket och vi hörs bara typ när vi vill varandra någonting. Alltså jag är dålig på att bara ringa och vara rent social, där är hustrun sjukt bättre. Ser jag på mina barn så är dottern långt, långt mer mån om att ha kontakt och relation levandes. Grabbarna hör bara av sig om det är något. Att grabbarna inte hör av sig mer än nödvändigt gör hustrun (och i viss mån dottern) frustrerade.
  • Postman
    Anonym (Tvillingmorsan) skrev 2022-08-09 12:15:29 följande:
    Intressant det du skriver. Både jag och min man var ganska "okunniga" när vi fick våra tvillingar. Jag var egentligen inte alls van vid småbarn, medan han hade syskonbarn. Men det är ju inte samma sak. Vi fick lära oss och gjorde många misstag, dock inga allvarliga. Men jag var aldrig den drivande som trodde mig veta allt om barns behov, medan han var tafatt. Snarare var vi nog båda lite tafatta i början. Kanske gjorde det att vi påbörjade vårt föräldraskap på mer jämlika premisser? Sedan har vi delvis utvecklats åt olika håll och vi är inte överens om allt, men jag skulle nog ändå säga att vi kompletterar varandra. Din frus arbetstider gav dig utrymme att bli en välfungerande pappa på dina egna premisser. Synd att det ska behövas kvällsjobb för det.

    Ja det var kanske ett bra utgångsläge ni fick. Annars känner jag nog att kvinnor är långt mer om sig och kring sig när det gäller barnen och föräldraskapet än män. Kvinnor är mer genuint intresserade från start. Jag tror att killar skulle behöva lära sig ner föräldraskap i skolan.
  • Postman
    Anonym (X) skrev 2022-08-09 13:28:59 följande:
    Det låter som du lägger ansvaret för dina egna brister på din fru. Är ni tillsammans än och vet hon att du känner så här?

    Visst hade hon del i det. Hade hon backat lite eller visat mig mer hade jag kanske klivit fram mer tidigare. Men som sagt. Jag var omogen, tafatt och kanske i grunden inte intresserad. Svårt att säga varför det var och blev så.
  • Postman
    Anonym (enny) skrev 2022-08-09 13:42:35 följande:
    Det är intressant det du skriver. Tror du att ditt och dina söners agerande i relationer är något biologiskt då eller inlärt? Eftersom de gör likadant som du och döttrarna gör som sin mamma så är det kanske för att de lärt sig så?

    Jag känner igen ditt tankesätt från en del män som jag mött på, både när det gäller barnen och annat som mannen inte är direkt intresserad av för egen del. Mannen "kan" inte tvätta, diska, bädda - för han vill inte, ser ingen mening och nån annan kan ju lika gärna göra det. Däremot kan han ägna timmar åt att lära sig snickra, segla eller annat som han gillar och vill göra. Och om det gäller fotboll så har han tid att engagera sig i barnens träning och tävlingar, för det är roligt för honom också, men om det gäller dansträning eller sång så hinner han inte lika bra. Är det en fostran för män att få vara egoistiska och leva sitt liv utifrån sina egna önskemål, medan kvinnor tidigt lär sig att de finns till för andras behov?

    Men det är ju skillnad på en relation och ett ostädat golv. Jag tycker att min man försökte ta den vägen med barnen när vi blev föräldrar (han har också lärt sig det från sin pappa), men jag har liksom inte nöjt mig med det. Och även våra barn, ffa dottern som nu är tonåring, har pekat ut sin pappas olater i relationer på ett pricksäkert sätt som han inte kan värja sig emot. Och jag tycker att jag ser honom ta alltmer ansvar för relationen och det känslomässiga med barnen ju äldre han och barnen blir (alltså inte bara det praktiska kring barnen, det har alltid funkat).

    Tror du att du skulle ha kontakt med dina barn om det bara ankom på dig? Att dina barn slutade ringa och mamman (är ni fortfarande tillsammans) inte ansträngde sig att inkludera dig? 
    Njae utan att ha funderat djupare så är det nog till största del inlärt, som jag skrev tidigare så uppfattar jag kvinnor generellt långt, långt bättre på att engagera sig, skapa relationer, vara sociala, nyfikna, ha mer empati och mer omvårdande än vad vi män är. Klart min min dotter har tagit efter sin mamma, de pratar säkert med varandra varje, varannan dag, men hon kanske pratar en gång i månaden med sönerna och då är det för att hon ringer och frågar om de lever.

    Att många män intresserar sig för andra saker är nog till viss del att de inte är eller får vara så delaktiga. Klart man ser sig om efter något annat att fokusera på, sen ska vi inte nedvärdera allt det fantastiska arbete män gör inom idrott eller andra ideella förening, det är ett engagemang utan dess like med, fast på ett mer kollektivt nivå iof. Men många fäder har ju ofta med sina egna barn i föreningarna.

    Nu är våra barn vuxna och ja vi har kontakten idag men som jag skrev ovan så är det mest hustrun och dottern som sköter kontakten. Jag och grabbarna pratar/ringer mest när vi vill något, vi ringer väldigt sällan för att bara kallprata.

    Kontakten skulle garantera även fungera utan min hustru även om den inte blev så ofta och regelbunden som den min hustru har.


  • Postman
    Anonym (Tvillingmorsan) skrev 2022-08-09 14:05:05 följande:
    Jag tror också att man behöver fokusera mer på jämlikt föräldraskap i skolan, om det inte redan görs. Sen finns det ju en del tjejer som redan i högstadiet börjar prata om att de skulle vilja ha gulliga små barn. Det hör man aldrig från killar. Bara ibland från vuxna män.

    Samtidigt känner jag få män som vill ha barn men förväntar sig att kvinnan ska ta huvudansvaret. Antingen umgås jag inte i sådana kretsar, eller så är det inte längre socialt accepterat att tycka / uttrycka det. Så visst har saker förändrats.

    Både jag och min man ville ha barn och var inte helt opålästa. Gick föräldrakurs mm. Däremot var vi inte särskilt vana vid småbarn. Vi hade bara varit barnvakt tillfälligt eller till äldre barn.

    Det är det som avgör i slutändan, upplever jag. Man kan läsa hur många böcker som helst, eller hur mycket som helst på nätet, eller träffa släktingars och vänners barn osv. Det är alltid bra att skaffa sig kunskap. Men det är först när man står där och själv är förälder (vi fick två på en gång dessutom) som man inser vad det verkligen innebär.

    Dock har många kvinnor kanske mer vana vid barn än vad jag hade, samt har varit intresserade längre. På det sättet är de mer förberedda, också mer mentalt förberedda än de flesta män. Ihop med graviditet och amning ger det dem ett försprång gentemot pappan. Det som känns naturligt för mamman när hon väl har vant sig, kommer kanske inte lika naturligt för pappan. Det är därför så många jämställdhetsexperter och familjeterapeuter påtalar vikten av att pappan tidigt får egentid med barnet. Att mamman inte är där och övervakar hela tiden. Och ju äldre barnet blir, desto mer kan denna egentid förlängas, och desto mer naturligt blir det att båda är närvarande och aktiva föräldrar. Du fick detta tack vare din frus arbetstider.
    Ja det skiljer mellan pojkar/flickor, det skiljer mellan kvinnor/män hur man tänker eller förbered er sig om/inför barn, relationer och sociala kontakter osv. Vi är olika men vad det grundar sig i kan nog vara helt olika.

    Jag tror det är bra om pappor får egentid med barnen med utan att mamman är där och övervakar.
  • Postman
    Tow2Mater skrev 2022-08-09 15:00:55 följande:

    Finalnd går i täten för lika fl-ledighet mellan könen, kanske dags sverige följer efter och lagstadgar.


    I fortsättningen får båda föräldrarna 160 föräldrapenningsdagar. Av dem kan 63 dagar överlåtas till den andra föräldern eller någon annan som vårdar barnet.


    Dessutom får mamman graviditetspenning i 40 dagar innan perioden med föräldrapenning börjar.

    svenska.yle.fi/a/7-10019201


    Nej håller inte med, jag vill ha kvar den valfrihet som är idag. Det är upp till varje familj att få fördela dagarna som man vill.

    Det kommer bli väääldigt många dagar som brinner inne istället om man låser in dagarna, det skulle inte alls främja jämställdheten tror jag.
Svar på tråden Frånvarande fäder