Anonym (enny) skrev 2022-08-09 11:36:41 följande:
De pappor jag beskriver (min pappa, styvpappa, morbröder) är ju äldre nu, födda på 40-talet. Så, jag tror och hoppas att något förändrats och fortsätter att förändras sedan dess.
Jag arbetar med barn också, i sjukvården och har ofta långvarig kontakt med familjer och får följa deras liv. Och jag tycker nog att pappor som har barn idag är väldigt engagerade och sällan lämnar relationen med barnen om det blir tex separation. Men OM någon förälder checkar ut alls, så är det ju 99% pappor, och otroligt sällan mammor (fast jag har sett det).
Min egen pappa var väldigt engagerad och brydde sig och tog ansvar, både när han levde med min mamma och efter att de skilde sig. Men när han träffade en ny kvinna så valde han bort oss barn ganska snart eftersom han då fick andra intressen som han ville ägna sig åt. Så han engagemang för oss gällde liksom bara så länge det gav honom själv något (sällskap etc när han levde ensam) men sen när han fick det han behövde på annat håll så hade han inte lika stor lust längre. Numera är han en fin morfar och engagerad styvpappa till sin frus barn och barnbarn medan han har en sporadisk och ganska formell kontakt med sina egna barn och barnbarn.
Minns också att när mina föräldrar skilde sig (jag och min syster var då 7 och 9 år) så skapade mamma genast ett hem för oss, med rum som inreddes fint, leksaker, böcker, kläder, allt som man behöver som barn. pappa däremot hade rum till oss, men saker, leksaker och sånt tyckte HAN inte var så viktigt så då hade vi inte det. Och tomma rum är inte så trivsamma. När vi hade julen hos honom så tyckte han att julgran var ju inte så viktigt (för honom) och lagade den mat som han gillade oavsett vad vi barn ville äta - helt enkelt så hade han svårt att se andras behov om de skilde sig från hans egna. Vet inte om det är en defekt hos just honom eller beror på hur han lärt sig att förhålla sig i livet som man. Jag kan tyvärr se lite de tendenserna även hos min egen man och män i hans generation, men nu lever vi ju tillsammans och då för vi ju nåt slags dialog om vad som är rimligt och hur man kan tänka om andras behov, sina egna osv. Men kanske har det till viss del att göra med mansrollen, jag vet inte.
Men jag tycker att det här är väldigt intressanta ämnen att fundera över.
Min pappa var lite äldre och levde aldrig ihop med en ny kvinna efter att han och mamma hade separerat. Han hade en särbo ett tag, men det var allt. Större delen av hans fokus låg på oss, på släktingar, vänner och intressen. Han hade inte en ny relation som slukade allt. Inte heller hade han intressen som krockade med våra behov, vi var alltid prio ett när vi hälsade på.
Trots att han var lite gammaldags och "macho" på vissa sätt, levde han egentligen mer som många ensamstående kvinnor gör. Han var inte särskilt barnkär generellt, men han prioriterade sociala relationer och hade inte svårt att knyta an till folk. Jag tror heller inte att han hade svårt att sätta sina egna behov åt sidan när det krävdes, i alla fall inte vad jag märkte. Men han hjälpte ofta andra, eller ägnade sig åt oss, för att han tyckte det var kul, det gav honom något. Och han hade ju bara oss ibland, till skillnad från mamma, som hade oss större delen av tiden. Så hur mycket bortprioriterade han sig själv egentligen?
Men han var en kärleksfull och engagerad far. Det är det viktigaste. Men du har rätt, dessa frågor är intressanta att fundera över. Varför gör vissa män som din farsa gjorde? Är det lika vanligt nu, eller har det blivit mindre vanligt och mindre accepterat?
