Gravid, sambo tvekar

BEHÅLL DET!! Det kommer aldrig en rätt tid. Jag och min kille planera vårt, jag är 40 snart och gravid i 12 veckan, vi har haft lite upp och ner nu i en månad och helt plötsligt så bad killen mig göra abort och att han inte ville ha. Men jag ska behålla, går man och planerar så får man ta sitt ansvar. I ditt läge är det inte planerat men ni är ändå två till att ha sex, bägge ansvar till att skydda er, inte bara du. Vet du, du kommer fixa det själv om han inte står där kvar. Jag har varit ensamstående med min snart 12 åriga son, det jag väntar nu är med en annan man. Man klarar mer än vad man tror. Tro mig, dina känslor om du behåller kommer åka som en berg och dalbana pga hormoner. Men du e stark. Jag tycker inte du ska göra abort. Även om ni verkar ha lätt att få, så kanske detta e din chans att få, du vet inte om du får problem sen längre fram. Det finns kanske en mening att det bara hände, har du tänkt på de. Män e så, de hittar ursäkter till allt. Varför har ni inte rest redan om ni ändå varit med varandra ett tag? Nä han kommer alltid hitta ursäkter till att inte skaffa. Behåll säger jag. Din kropp och ditt beslut. 

Behåll! 

Ett barn klarar du ensam. Det blir kanske inte som du önskade, men nu är graviditeten ett faktum och kommer aldrig kunna göras ogjord. Känslorna, hormonerna, allt finns där och kan inte raderas. 

Män tror att en abort återställer allting till hur det var tidigare, men så är det ju inte.

Antingen hoppar han på tåget eller så gör han det inte. Det är nu du tar första beslutet som mamma och tar ställning för ditt barn. Du är 34 år och har ett stabilt liv. Ditt barn kommer få det jättebra och du klarar det här. 

Han borde tänkt på detta INNAN han gjorde dig gravid. Nu är det bara att hacka i sig. Och det är värre för dig, som står där med embryot. 

Såg nån hade svarat dig att det var typ fel o behålla om din kille inte vill ha. Ja det blir långa och sega nätter, du kommer va as trött ett tag men ska säga dig, du kommer inte ångra dig när barnet blivit några år, jag har varit ensam med min son sen han var 3, han är snart 12, man klarar sig. Ditt barn kommer klara sig fint . Sluta lyssna på alla negativa kommentarer och ja du kommer möta på idioter som kommer säga så men DU ska göra de som du känner e rätt. Så behåll. Du kommer inte ångra dig om några år! Ge barnet all kärlek du kan i form av kramar, pussar, närhet och uppmärksamhet och inte i saker så kommer du va en helgrym mamma 

Tack ni alla kloka, snälla människor för era råd och tips! Uppskattar varenda en! 

Jag hade önskat och hoppats att det skulle kännas mer romantiskt än vad det uppenbarligen gör. Att vi skulle vara superglada ihop. Min sambo har lagat maten varje kväll, plockat undan i köket och uppmanat mig att vila i soffan så länge. Han är omtänksam och fin på det sättet men vi har inte pratat mer om läget då jag igår sa att jag behöver tid. Mest för att ge honom tid. 

Han är planeringsmänniska ut i fingerspetsarna som vill ha koll på läget och vara förberedd. Förstår att han är överrumplad, det är jag med. Ger honom lite utrymme i att tänka och förhoppningsvis ändra sig. 

Tror verkligen inte han kommer lämna mig men jag är rädd att han inte kommer kunna knyta an på det sättet han borde. Inte vara engagerad pga han inte fick välja det själv. Han har alltid sagt att han vill vara pappledig, ha sin bebis i en babybjörn på magen. Han skulle/kommer bli en jättebra pappa och nu hände det här tidigare än han räknat med. 

Vi har familj nära oss som skulle ställa upp när som helst som barnvakt. Många vänner har barn. Vårt liv är redan där så att säga, vi är inte ute och festar varje helg. 

Jag är oxå en planeringsmänniska som behöver och tycker om att ha kontroll på allt. Men just en graviditet är typ omöjlig att planera fullt ut. Jag blev oxå oplanerat gravid med barn nr 4, valde att behålla och idag är hon 5 månader. Livet tar sina egna vägar och de är jag idag så tacksam över. 

Man kan inte planera för allt och kanske är det att inse det. Vad händer när/om han planerar för en graviditer och det inte går? Det är ?för sent?, det blir missfall, det behövs hjälp utifrån osv. Han behöver ändå vänja sig vid att livet inte funkar så i alla situationer. De flesta verkar tro att det bara är att ligga så blir det barn i just den månaden, det året. 

Du verkar vara en klok och stabil person med rätt förutsättningar för att lyckas oavsett du är med honom eller inte. 

Det finns inga logiska skäl att göra abort mer än att det inte var planerat.

När jag blev gravid med vårt första barn var vi i en liknande situation men hade kommit kortare både i relationen och livet. Bodde ihop och hade varit tillsammans i knappt 3 år. Hade precis fått våra första jobb efter examen, knappt 30 och gjort abort ett år tidigare. 

Hade väl inte planerat barn förrän 3-4 år senare egentligen men när det kom oplanerat och de enda argumenten till abort som fanns var typ "jag har inte fått fast anställning ännu, det skulle passa bättre om ett halvår", "vi har inte hunnit testa på livet med arbetsinkomst , resande och ansvarslöshet med ordentligt med pengar stället för studiemedel ordentligt ännu" och "borde hinna satsa på karriären i några år först" så insåg jag att det är inte argument nog. 

Vi hade jobb även om vi inte kommit så långt i de som vi önskade innan barn, vi bodde ihop även om det var i en lägenhet som det egentligen inte fick plats ett barn som som i egen säng och vi visste att vi satsade på vår relation långsiktigt. Med de förutsättningarna fanns enligt mig (som försöker ta rationella beslut ) ingen giltig anledning att inte behålla barnet.

Om jag jämför det med er så finns det ju absolut ingen rationell anledning för er att göra abort. 

Be honom om rationella argument till varför det inte passar med barn nu men om ett år. Vad har förändrats i ert liv till dess? Det tar ju också 9 månader innan barnet kommer och typ 1,5 år till det är dags för hans föräldraledighet så det finns ju gott om tid för planering.