Är jag för krävande?

Ni har rätt!!

Misstänker att jag har en histrionisk personlighetsstörning, då jag kräver så otroligt mycket uppmärksamhet och bekräftelse. Ska kolla detta idag med psykolog. Alla mina ex har sagt samma sak, men då förstod jag inte. De har alla sagt att när jag inte är hemma eller med dem, så får de pusta ut och hämta energi och kraft, eftersom de alltid är på spänn med mig och inte kan slappna av helt och fullt då jag kräver så mycket. Det är inte roligt att höra. Vill ju vara saknad.

Efter några dagar när de hämtat kraft så saknar de mig igen och kan inte vara utan mig. Men då har jag oftast mått så dåligt av att de inte visar att de saknar mig eller hör av sig så mycket som jag behöver, att jag pratat eller träffat någon annan sk "vän" för att stilla mitt bekräftelsebehov.

Det är sjukligt, jag vet. Jag har aldrig haft en man med ett sådan tålamod som denne man. De flesta gör slut efter något år, inte för att de inte älskar mig längre, utan för att de inte står ut med all press och krav ifrån min sida.

Han vet att jag är orolig och svartsjuk och har ändå fortfarande inte hört av sig med ett godmorgon, så jag håller på att bli knäpp. Men måste tänka positivt.

Anledningen till att jag blir mer och mer svartsjuk och krävande ju längre tid man är tillsammans, är ju för att jag känner att de är trötta och bara vill ha lugn och harmoni. Därför är jag nu rädd att han ska hitta någon annan.

Vad ska jag göra för att detta inte ska inträffa "igen"?

Jag har varit tillsammans med min kille i 6 år. Jag har aldrig varit klängig av mig eller svartsjuk än så länge. I andra relationer har jag alltid varit besatt av deras snygga ex eller nåt. Men med denne man har jag äntligen känt mig normal. 
Jag känner mig lite konstig när jag fäster mig så vid honom när vi är tillsammans, som tex en helg eller en semester. Då fäster jag mig så mycket att det sen gör ont att skiljas åt. Jag blir klängig och krävande. När vi sen ska vara skilda åt (olika boende) så tar det en eller 2 dagar då det är jättejobbigt och jag vill att han skriver eller ringer direkt för att jag ska känna mig lugn. När han inte gör det så känner jag mig oälskad och kontaktar någon annan. För om jag skulle skriva eller ringa för mycket, så tycker han jag är jobbig.

Han tycker det är lagom att höras 1 gång om dagen, men inte jag.

Jag har även blivit lite svartsjuk, eftersom vi haft det lite sämre och jag märker att han inte är lika galet förälskad längre som han var innan. Jag är livrädd för att han ska råka träffa någon annan nu. Han är den mest lojala och trogne mannen, men galet snygg och attraktiv och charmigt trevlig, så han kan få i princip vem han vill. Tidigare var alltid bara han svartsjuk, men nu är det jag som är den jobbiga som inte litar på honom.

Som nu är han på resande fot med jobb och har inte hört av sig på morgonen med  ett godmorgon, då blir jag genast orolig, eftersom de hade sen middag med drinkar igår. Men vill inte skriva och vara jobbig. Är jag konstig?

Ni har rätt!!

Misstänker att jag har en histrionisk personlighetsstörning, då jag kräver så otroligt mycket uppmärksamhet och bekräftelse. Ska kolla detta idag med psykolog. Alla mina ex har sagt samma sak, men då förstod jag inte. De har alla sagt att när jag inte är hemma eller med dem, så får de pusta ut och hämta energi och kraft, eftersom de alltid är på spänn med mig och inte kan slappna av helt och fullt då jag kräver så mycket. Det är inte roligt att höra. Vill ju vara saknad.

Efter några dagar när de hämtat kraft så saknar de mig igen och kan inte vara utan mig. Men då har jag oftast mått så dåligt av att de inte visar att de saknar mig eller hör av sig så mycket som jag behöver, att jag pratat eller träffat någon annan sk "vän" för att stilla mitt bekräftelsebehov.

Det är sjukligt, jag vet. Jag har aldrig haft en man med ett sådan tålamod som denne man. De flesta gör slut efter något år, inte för att de inte älskar mig längre, utan för att de inte står ut med all press och krav ifrån min sida.

Han vet att jag är orolig och svartsjuk och har ändå fortfarande inte hört av sig med ett godmorgon, så jag håller på att bli knäpp. Men måste tänka positivt.

Anledningen till att jag blir mer och mer svartsjuk och krävande ju längre tid man är tillsammans, är ju för att jag känner att de är trötta och bara vill ha lugn och harmoni. Därför är jag nu rädd att han ska hitta någon annan.

Vad ska jag göra för att detta inte ska inträffa "igen"?

I början är jag aldrig klängig av mig (typ 1 år) eftersom männen jagar mig och jag vet att de är så förälskade i mig att inget kan få dem att lämna. Men när så jag fäster mig och blir jättekär, typ efter 1 år, så blir jag klängig, krävande och svartsjuk.
Med denne man var det annorlunda och jag var inte klängig eller svartsjuk som jag brukar på tex hans ex tjejer, eftersom jag inte såg dem som något hot. Han är dessutom extremt lojal, trogen och har bara ögon för mig och har aldrig ens tittat åt någon annan tjej. Jag vet att han är en man att lita på.

Men senaste året har jag märkt att han inte är lika besatt och kär i mig längre som han var innan. Han kämpar inte lika mycket för mig längre, och han kan titta på andra tjejer ibland. Han säger själv att så mycket har hänt mellan oss med alla slut, mina otroheter etc, att han inte orkar bry sig längre. Detta har fått mig att bli orolig och rädd för att han är på väg bort ifrån mig. Han gillar inte förändringar och han gillar inte att vara ensam, så han gör nog inte slut med mig innan han träffar någon annan. Just det är hemskt att tänka på nu.

Vad hade ni gjort i min sits, förutom att söka hjälpa ASAP? Har tid hos psykolog och väntar på psykiatrin. Är en blandning mellan narcissist, borderline och histrionisk personlighetsstörning.

Det tog många år att inse att det är MIG det är fel på, men bättre sent än aldrig.

Jag vill ha den normala relationen som blir efter något år när förälskelsestadiet är förbi. Tryggheten och tilliten och harmonin som kommer med det. Men i min hjärna så betyder det att kärleken är död om man inte ständigt är förälskad. Det förstör både för mig och för partnern, vilket jag insett nu. Det gör så ont i mig att jag förstör relationen med bra män som jag gör och har gjort i hela mitt liv.

Jag vill ha den normala relationen som blir efter något år när förälskelsestadiet är förbi. Tryggheten och tilliten och harmonin som kommer med det. Men i min hjärna så betyder det att kärleken är död om man inte ständigt är förälskad. Det förstör både för mig och för partnern, vilket jag insett nu. Det gör så ont i mig att jag förstör relationen med bra män som jag gör och har gjort i hela mitt liv.