Åka 100 mil, förkyld, för att träffa döende släkting?

Jag märker att jag tänker annorlunda än de flesta. Sambon är ju inte lite förkyld utan rejält dålig. Hur ska han kunna köra så lång väg ensam? Dessutom, vet man att mamman kommer att dö inom två dagar? Omikron har mycket kort inkubationstid, de flesta blir sjuka på högst tre dagar. Det är illa om mamman hinner bli sjuk och få en mycket jobbigare sista tid. Även om det kanske inte är corona (hemtest kan man inte lita på även om de är negativa, speciellt inte om man varit sjuk många dagar) så är sambon ordentligt sjuk och inte heller det vill man ge en som är döende. 
Dessutom om det är omöjligt att bo annanstans än hos en släkting är det illa att riskera att smitta dem också så de inte kan vara hos mamman eller varandra. 

Men det är en fruktansvärt tråkig situation som jag verkligen beklagar.
(Och tyvärr egen erfarenhet av liknande situation.)

Ofta tänker man på att palliativ vård handlar om några veckor i livets slutskede. Så är det ändå inte, utan för en del kan det handla om månader. Palliativ blir vården då man inget kan göra för att bota eller ens för att hålla tillbaka sjukdomen. Svärfar dog i cancer i mitten av augusti. I maj och i juni strålades en eller ett par metastaser i skelettet för att smärtan skulle minska istället för att öka. Han fick inte längre då någon annan behandling, utan det fanns inget man kunde göra annat än att göra så att hans sista tid i livet skulle bestå av så lite lidande som möjligt. I det ingick alltså strålning.