Åka 100 mil, förkyld, för att träffa döende släkting?

Alltså, jag fattar fullständigt TS, att hon tycker det är orimligt att kasta sig i bilen coronasjuk och köra 100 mil för att hälsa på en mamma man behöver bli påmind om att träffa och höra av sig till. 
Jag förstår också alla de som definitivt skulle prioritera det och som tycker det är fullständigt horribelt att ens tänka tanken på att faktiskt inte göra allt vad man kan för att komma fram i tid för ett ev. sista avsked.

Grejen är ju bara att mamman redan kan vara medvetslös och i ett sådant skick att sambon inte kommer hinna, eller "bara" vara väldigt sjuk och faktiskt samtidigt ha en dödlig sjukdom som gör att man faktiskt inte kommer sätta in livsuppehållande åtgärder. Ingen sådant vet vi än.

Av erfarenhet vet jag att folk gör VÄLDIGT olika i praktiken när det kommer till åldrande släktingar som inte mår bra och som är sjuka. Vissa kastar sig i bil, eller bokar skyndsamt en resa på annat sätt, medan andra faktiskt knappt verkar förstå att risken finns att det är sista möjlighet att ta farväl om sjukhuset ringer. 

Bor man 100 mil bort från sin mamma är det rimligt att ha funderat över hur man snabbt kan komma hem, och det är rimligt att inse att resan faktiskt tar lite tid. Det är däremot inte rimligt att åka INNAN man har någon som helst aning om situationen. Speciellt inte om man är sjuk i covid!

Jag läser vad ni skriver om att mitt synsätt är fel, jag kommer inte tänka annorlunda, men jag ska försöka stötta sambon mer.

Sambon ringde ju i lördags och ville få prata med en läkare, de skulle ringa upp dagen efter, det gjorde de inte så på måndagen ringde sambon igen och fick inte prata med någon läkare, men en sköterska som sa att läget inte alls är akut, men en läkare skulle ringa upp. Nu är det torsdag och vi har fortfarande inte hört något från en läkare.

De hade tömt lungorna på 3,5 liter vätska.

Ingen resa upp är planerad.