Åka 100 mil, förkyld, för att träffa döende släkting?

Uppdatering:

Nu idag ångrar sambon att han inte ringt oftare, utan att jag nämt det. Det var en på sjukhuset som berättade att hon fått extra energi när hon pratat med sönerna, så det var det som behövdes för att det skulle klicka till hos honom...

De på sjukavdelningen som hon ligger på nu sa att hon har "galopperande cancer" och om jag läste rätt så betyder det att den sprider sig.

Så, lite beroende på hur sjukhuset nu säger hur hon mår i framtiden så planerar sambon och sonen att antingen åka upp om 2 veckor, novemberlovet eller vinterlovet... 

Jag gjorde coronatest idag och var också positiv...

Och det son någon skrev att jag "vill straffa" sambon stämmer inte, jag önskar att han ska visa att han bryr sig nu, mot henne, för att hon ska få känna hans kärlek. Att hon får det så bra som möjligt medan hon lever. När hon är död har hon ingen användning av tårar...

Men varför vänta 2 veckor? Varför inte åka upp så fort ni är friska? 
Ni vet ju inte hur lång tid hon har kvar om cancern har börjat sprida sig. 

Det är just det, vi är långt ifrån experter på cancer, har aldrig råkat ut för det tidigare och har ingen aning om hur det beter sig.  Men vi måste ju kunna lita på att läkarna vet lite mer, och att de skulle höra av sig om det var allvarligt.

Om 2 veckor är vi garanterat friska och bröderna ska hälsa på henne 2 gånger så då orkar hon kanske inte för mycket besök?

Kommer det annan information att läget förändras så får vi planera annorlunda.

Vi bor 100 mil bort, men storebröder bor bara 10 mil bort, så de kan ju ta sig dit snabbare... 

Försök inte skylla ifrån dig nu. Du är empatilös. Tugga i dig det!

Vi är väl båda empatilösa då...

Sambon är vuxen, han får göra PRECIS hur han vill, men jag TYCKER INTE att han bör åka när han är sjuk... Det är hans förslag att åka antingen om 2 veckor, på novemberlovet eller på sportlovet, där väljer han helt själv...

Och jo, hon orkar antagligen besök från båda sina söner, men oavsett så ska inte du sitta och anta vad hon orkar och övertyga sambon om att avvakta för den sakens skull.

Samma sak där, det är HAN som pratar med vårdpersonalen, det är han som pratar med henne och HAN som har kontakt med hans bröder, han får avgöra själv hur han vill förhålla sig till den informationen han får.

Han har faktiskt ringt henne idag, dock på eftermiddagen och då var hon väldigt trött. (Andra brorsan ringde på förmiddagen och sa att det var svårt att få henne att sluta prata, så energin varierar)

Jag sa till honom idag att han borde ta reda på vad läkarna säger om de kan gissa ungefär vilket tidspann hon har kvar.
Så att han vet lite hur han ska planera.

Han vill egentligen inte veta, tror att det blir för verkligt då?

Han säger också att hans mormor levde flera år med cancer så hon KAN ha massa tid kvar... 

Anledningen att åka på ett lov var att då kan de vara uppe längre, det är ändå en lång resa, och sonen slipper missa skolan, han behöver vara där. 

Sportlovet var redan planerat att vara där.

Men finns det risk för att det inte finns tid att vänta åker de upp.

Rättelse från tidigare: han lät bli att fråga sin pappa om han får bo där och han berättade aldrig att hans mamma fått cancer, men han gissar att det inte är några problem. Så ett steg tillbaks i planeringen där.

Han vill inte ringa sjukhuset och fråga hur hennes prognos ser ut eftersom det är helg och "då jobbar säkert inga läkare"... typ som att alla sjukdomar tar ledigt på helgen??!!

Nu känner jag att jag försökt driva detta framåt, medan han bromsar. Så jag vill inte tjata mer.

Ja hans engagemang hade jag hoppats skulle öka nu när han faktiskt "fått lite extra tid" när det inte var jätteakut att åka upp. All tid framöver är ju bara bonus.

Bröderna har i flera år sagt till henne att flytta närmare släktingarna för det är för långt för dem att åka och hälsa på och hon klagar på att hon är så ensam, men hon har inte velat utan letat boende ännu längre bort, så kanske känner de att hon får skylla sig själv och klara sig själv för de har sina liv. En känsla jag har, behöver inte stämma.

Korttidsboende hade personal som bor i samma by som farmor har sin lägenhet så de var jättesnälla och ställer upp att hämta kläder till henne när de åker till jobbet.

Det verkar som hon kommer till ett hem som ligger i samma stad som bröderna bor i, då blir det inte så långt för dem att åka och hälsa på oftare. Samt att barnbarnen också kan hälsa på.

Men hennes lägenhet måste tömmas och hennes tillhörigheter måste till det nya boendet, så när det är klart att hon får en plats så kommer sambon åka upp och hjälpa till att flytta hennes saker och städa ur gamla lägenheten. Så det blir väl innom några veckor.

Farmor har lyckats gå lite också, men klarar inte toalettbesök själv.

Det var väl knappast så att hon bad sina barn att flytta och lämna henne ensam?

Nä det var hon som flyttade från dem och ville flytta ännu längre bort.

Men det gör de tyvärr inte. Ena brorsan åkte ut på älgjakt denna helgen så det var därför han inte ville åka och lämna kläder till henne. 

Nu pratar jag generellt: men kvinnor som får döttrar får en vän för livet. De allra flesta kvinnor jag känner har en bra vän-relation med sin mamma.
De umgås, ringer varandra regelbundet, fikar, går på stan, reser ihop. De månar om varandra och tar hand om varandra. 
När kvinnan blir gravid pratar hon med sin mamma. När barnbarnet föds blir mormor naturligt en del av barnets liv då mamma och mormor har en god relation. De finns för varandra. 

Sonen flyttar hemifrån och "glömmer" att ringa föräldrarna. Har knappt något att säga när de väl hörs.
När killen får en tjej är det hon som får påminna honom att ringa sin mamma. Att det var länge sedan de träffade hans föräldrar. Det är hon som påminner honom om att hans mamma snart fyller år och påminner honom igen på själva dagen om att han måste ringa och gratta. Ofta är det kvinnan som köper presenter och gåvor till hans föräldrar. 

När de får barn tänker inte mannen på att hans föräldrar ska få träffa barnet, det blir tjejen som styr upp det. Barnet får ofta en bättre relation med morföräldrarna eftersom båda anstränger sig där.
Farmor och farfar får be om att ses och ses som jobbiga och krävande.

Men detta var lite OT. Åter till TS.

Du blundar för verkligheten. Förstår att du "måste" skriva sådär eftersom du jobbar inom sjukvården. Men jag ljuger inte, jag kan leta fram mååånga källor på folk som dött eller fått sina liv förstörda om du vill? 

Hon kan ingens telefonnummer och hon kan inte läsa längre då bokstäverna "bara hoppar runt" för henne, så hon behöver hjälp med att ringa... Vet inte om de har tid att hjälpa henne hitta numren och ringa åt henne?

Borde ju finnas någon samordnare på sjukhuset dit man kan ringa och säga hennes personnummer och de kan leta fram vart hon är?

Igår pratade sambon med farmor i telefonen och hon hade låtit väldigt pigg och glad.

Inatt ringde de från sjukhuset, farmor är död.

Så det blev ingen resa upp, men han fick ett väldigt positivt sista samtal med henne och det är han glad för

Tack.

Han har inte sagt något att han ångrar sig, det är ju ändå ett beslut han tagit.

Men han tycker det känns overkligt, att han pratade med henne igår och idag är hon borta...

Vi visste ju att det skulle hända, bara inte när...

Men snälla nån...

Känns det bra att skriva detta? Det finns väl ändå en gräns för vad man kan vräka ur sig till folk. Har du inget filter alls du? 

Även om pengarna tas från dödsboet är ju det de pengarna bröderna får ärva. Tror att deras mamma hellre ser att de går till dem än slöseri på saker som inte betyder något för henne. Och jag tror inget annat än att de kommer ha en vanlig begravning, men de kommer inte klä kistan i guld bara för sprida ut pengarna som det känns som vissa i tråden tycker man ska göra. Utan jag hoppas det blir en vacker begravning.

Det är jättesorligt att sönerna inte hälsade på/ringde mer, men JAG kan inte tvinga dem mer än påminna om att hon fanns.

Det finns pengar till begravning och sådant, så soc behöver inte kopplas in.

Tack för tipset om att ringa kyrkan direkt. 

Kom på att jag måste försvara kontakten med farmor lite, hennes torp ligger där det knappt inte går att ringa med mobil och fasta nätet togs bort för massa år sedan. Så de tröttnade väl också på att det aldrig gick att komma fram. Och kom de fram så kunde man höra vartredje ord.

Så enda sättet att prata med henne var att få tag på henne när hon var nere på byn där det är bra teckning. Så de sa till henne att ringa när hon var ute och gjorde ärenden, men då blev hon sur att de inte orkade engagera sig... Så hon ringde inte heller. Så ömsesidigt där typ.

Men hon bodde ett år nere i byn och samtalen kom ändå inte oftare, så....

Jag har sagt att farmor ska få en vacker begravning. Det är inte samma sak som snål!

Blir så ledsen av såna här trådar. Han var väl inne på att åka men du satte dig emot? Det kan ju påverkat. Förstår du inte det?

Låt honom bestämma om torpet iaf.