Varför klagar vissa på att de är så ensamma när det sedan visar sig att de inte är det?

Ensamhet är en känsla. Om någon känner sig ensam så gör den. Människor har ju olika behov och medan jag ibland kan känna att det är lite väl mycket folk här hemma, för att sambon sitter i rummet intill, så behöver andra ha fullt liv i luckan hela dagarna för att det inte ska kännas tomt.

Jag kan inte låta bli att hålla med lite. Jag har absolut ingen alls, all min sociala kontakt sker här på Familjeliv, så när jag ser någon skriva en trådrubrik om att de är helt ensamma tänker jag, oh, en i samma sits som jag, och hoppas lite på förståelse och en slags gemenskap. Och så visar det sig att denna "ensamma" människa bor med en partner, har barn, pratar med mamma minst engång i veckan, har kollegor som de pratar med i alla fall på jobbet och var på grillfest i lördags.

Sist jag pratade med en annan människa som inte var en myndighetsperson eller butiksbiträde/kassörska irl var för 17 år sedan. Jag var 19 år och sa hej då till den sista gästen på min mammas begravning. Sist jag pratade med en myndighetsperson var i November året jag fylde 30, och sist jag pratade med ett butiksbiträde var i februari 2020.  Jag har inte ens en katt. Ibland pratar jag lite med djuren som kommer och nosar runt huset. Jag håller på att spara till en hund nu, så jag har någon.

Jag är nog en av dem. Jag träffar folk en gång i veckan på en träning, på jobbet, har mamma men umgås sällan, syster lika där, pratar med folk på affär och liknande, bor med tonåring, är singel och känner mig väldigt ensam och utanför. Jag umgås sällan med någon utanför en planerad aktivitet. Slutar jag en aktivitet försvinner det umgänget. 
Känslan av ensamhet är för många verklig oavsett  om man talar med någon ibland eller känner folk. 
Jag har inget socialt skyddsnät varken från familj eller  andra men det är jag iofs van. 
Mina bekanta har vinlotteri och tjejmiddagar men där är jag inte inkluderad. Umgicks mer som gift och det försvann samtidigt som maken. 
Känner mig väldigt ensam och utanför. 

Blir djupt bedrövad när jag läser vad du skriver. Och det är just detta jag menar. De som verkligen är ensamma negligeras ofta, tlllochmed av folk som vet om att dessa är ensamma, och skulle kunna göra sitt till för att få personen att känna sig lite mindre ensam. Många som klagar och gnäller över sin påstådda ensamhet, har ibland t.o.m fler sociala kontakter än många andra, som inte klassar sig som särskilt ensamma.

Hur blir det så?
Jag förstår det som att du inte har ett jobb, men vad har hindrat dig från att söka vänner? 

obs dömer inte utan är nyfiken.

Är ju många som blir betydligt mer ensamma efter en separation eller efter en partners bortgång. Jag har själv varit länge i situationen att bara ha folk att prata med på arbetet och på aktiviteter. Har i långa perioder varit helt utan riktiga vänner. Det antal helger jag suttit ensam och låtit bli att ringa eller besöka folk jag skulle vilja lära känna närmare för att jag "inte vill störa folk i onödan" går knappt att räkna.

Det var inte svårt att räkna ut vem som gav den tummen.
Om jag inte är på mina planerade aktiviteter, nåt möte/utbildning pga jobb eller vad det nu är så skulle jag inte träffa dessa människor. Ingen umgås med mig för att umgås med mig utan vi träffas pga att vi är på samma kurs/träningspass osv. Stora barnen har flyttat och bor 60 mil bort eller i Danmark. 
Det händer inte att nån kommer förbi och hälsar på. Jag har slutat hälsa på för de kom ju inte till mig. Att nån gift kompis skulle dyka upp här är ju omöjligt. Par tycks umgås i par. Tjejgruppen däremot består enbart av gifta och sambos, jag var ju också en nån men jag blev singel så åkte jag ut. Avskyr lediga helger eftersom jag inte träffar någon, har inget planerat och skulle hellre jobba. 
Nä jag är ledig sover jag för jag har ändå inget att göra. 
Min känsla av ensamhet grundas på att jag inte är vald av någon. Att jag råkar vara på samma kurs som någon räknar jag inte. Jag har mänskliga interaktioner men inget socialt umgänge. Ergo-min känsla av ensamhet är verklig och jag undrar ofta vad syftet med min existens är numera.  Men jag är ju mamma och lämna dem gör jag inte. Jag längtar efter barnbarn och ser fram emot att vara den bästa mormor som finns. 

Ja! Precis så är det.  Avskyr att vara ledig och semestern är min värsta period så jag tar ut minsta möjliga tid. 
Jag far inte till de jag känner sen förr för de har ju sin familj och gubbe kvar. 
De kommer inte till mig. Det tog slut omedelbart. 

Tänker lite som Bella, skriver, det är en känsla man känner.
Det kan kännas ensamt fast så inte är riktigt fallet egentligen. 
Är själv väldigt ensam utåt sett men skillnad är att jag ändå trivs i det. Då har jag precis som många andra man och barn. Men inga andra. Sedan blir det viss kontakt med föräldrar ibland minsta möjliga, skola osv. 

Mannen arbetar mycket. Jag varit sjukskriven en lång tid. Orkar inte med sociala kontakter heller nuförtiden. Ibland blir man lite avundsjuk på folk som umgås, tränar med någon, har middagar. Blir avundsjuk på ENERGIN de verkar ha. 
Samtidigt går jag hellre själv ut tränar och har helt egen tid. Dubbla känslor. 
Bara att acceptera att min energi inte räcker för att underhålla vänskap. Tror inte den kommer tillbaka heller. 

Man kan känna sig totalt ensam i ett rum fullt av människor. Det kan vara kollegor, vänner, släktingar, ens partner och barn.

Man kan känna sig totalt ensam fast telefonen är full av namn när man känner att man inte har någon att ringa som bryr sig på riktigt.

Man kan känna sig totalt ensam med tusentals följare och/eller "vänner" i sociala medier för många av dem kanske bara är ytliga bekanta, vissa kanske man inte alls känner.

Man kan känna sig totalt ensam fast man träffar massor av bekanta så fort man går ett varv på stan. Ytliga bekanta är inte detsamma som innerliga vänner man kan dela sitt innersta med.

Det som behövs är en känsla av samhörighet med minst en annan människa. "Tillsammans är man mindre ensam."