Varför klagar vissa på att de är så ensamma när det sedan visar sig att de inte är det?

Jag kan inte låta bli att hålla med lite. Jag har absolut ingen alls, all min sociala kontakt sker här på Familjeliv, så när jag ser någon skriva en trådrubrik om att de är helt ensamma tänker jag, oh, en i samma sits som jag, och hoppas lite på förståelse och en slags gemenskap. Och så visar det sig att denna "ensamma" människa bor med en partner, har barn, pratar med mamma minst engång i veckan, har kollegor som de pratar med i alla fall på jobbet och var på grillfest i lördags.

Sist jag pratade med en annan människa som inte var en myndighetsperson eller butiksbiträde/kassörska irl var för 17 år sedan. Jag var 19 år och sa hej då till den sista gästen på min mammas begravning. Sist jag pratade med en myndighetsperson var i November året jag fylde 30, och sist jag pratade med ett butiksbiträde var i februari 2020.  Jag har inte ens en katt. Ibland pratar jag lite med djuren som kommer och nosar runt huset. Jag håller på att spara till en hund nu, så jag har någon.