Jämför mig med mamman
Bonusdottern är 9 år och går i trean. Bott ihop sedan förskoleålder.
Mamman har mestadels varit deprimerad sedan dottern föddes (för mig och min man är detta bra och lugna perioder, men jobbigt för dottern såklart). Dottern har dessa perioder bott mer hos oss och vår relation har varit helt normal, rolig och kärleksfull. Nemas problemas.
Mamman har dock perioder där hon mår bättre. Jobbar heltid och ägnar mycket tid åt sin dotter. Dessa "bra" perioder är hon elak och gränslös. Hon pratar så otroligt illa om mig och pappan till dottern. Vi är de elakaste och hemskaste människorna i världen och hon borde definitivt inte bo med oss.
Detta påverkar dotterns relation till framförallt mig. Hon jämför allt med sin mamma. Maten jag lagar gör mamma bättre, utflykter vi gör har hon redan gjort större och häftigare med mamma.
Hon söker otroligt mycket bekräftelse och kärlek och säger nästan dagligen att hon tycker det känns som att jag inte älskar henne. Det kan vara att jag var stressad till jobbet och bara gav en snabb kram istället för en lång - älskar inte henne. Ber henne göra läxan med pappan på onsdagen då vi redan läst läxan både måndag och tisdag - älskar inte henne. Behöver jobba över - älskar inte henne. Pappan lämnar på morgonfritids istället för jag - älskar inte henne.
Hon vill vara med mig konstant, varje vaken sekund. Samtidigt som allt jag gör är fel eller så älskar jag inte henne. Vi pratar mycket om dessa känslor och hon brukar tycka att det känns bra för stunden. Hon säger också ibland att mamma tycker att jag är dum. Mamman kan också prata med nedlåtande ton eller till och med skälla/skrika på dottern Så jag misstänker ju att känslorna bottnar i detta.
Mammans hat verkar dock vara mer riktat mot mig. Känner oftare och oftare att jag har ångest inför att dottern kommer och har ångest över att umgås med henne eftersom hon påpekar och letar fel på mig och det jag gör. Vill gärna vara med henne, tycker om henne så fasligt mycket. Men numera är det ansträngt och jag rannsakar mig själv till förbannelse. Vad gjorde jag fel nu, hur kommer hon tycka om det jag sa nu, var denna kramen bra, lät jag irriterad nyss o.s.v. Jag som haft tillit till min egen förmåga har plötsligt blivit så självkritiserande att jag gråter mig till sömns.
JA, pappan finns där och är en otroligt fin förälder. Det finns absolut inga krav på att jag ska göra något speciellt och han stöttar mig otroligt mycket både emotionellt och genom att prata och vara närvarande med dottern. Men förutom hans stöd, vad kan jag göra? Hur ska jag eller min man prata med dottern för att få bukt på det här?
Dels en flicka som har det verklige tufft med en mamma som inte riktigt fungerar medan pappan och hans nya fungerar bra. Det kan skapa osäkerhet hos henne samtidigt med svåra skuldkänslor gentemot mamman för att hon älskar dig trots att det uppenbart stör mamman. Och när mamman dessutom tar ut sin egen osäkerhet på dottern blir dotterns börda nästan outhärdligt tung att bära. Och det är ju mamman som har problem, inte flickan egentligen, hon försöker bara hantera en väldigt jobbig tillvaro.
Detta tar hon ut på dig som hon känner tillsammans med pappan är trygg nog att bära detta och ändå finnas kvar.
Det andra är att barn i den åldern kan vara nog så kritiska och jobbiga även utan det tunga bagage som den här flickan bär på. Där kan man nog ha strategin att antingen bara säga, "vad fint att din mamma lagar så god mat..., men jag brukar göra såhär och jag tycker det blir ganska gott" och sen släppa det, eller "vad mysigt att ni gjorde en så cool utflykt.." eller "vad synd att din mamma tycker att jag är dum, jag tycker att jag är ganska snäll..."och sen inte ta åt sig så mycket av det. Hon vill antingen ha en reaktion, se om du står pall eller så vill hon bara förmedla nåt hon varit med om som hon vill dela med dig. Och det där att de inte älskar en, ja, det har jag hört många gånger från mina barn. Samt att jag nog inte älskar dem heller, följt av en smäll i dörren. Ibland kändes det jobbigt, men jag försökte se det som en del i utvecklingen och bara hålla huvudet högt.