Saknar min dotter..

Jag sitter och läser tråden å blir ledsen av att höra att detta då jag befinner  mig i en liknande situation med skillnaden att mina barns mamma kastade ut sina barn för drygt 3 år sedan och min ena tvillingson som då var 12 år vägrade att gå hem till sin mamma igen. Vad som hade hänt har jag aldrig fått veta, mamman hävdar att hon inte gjort något å sonen vägrar att prata om det. (Jag försöker än idag men de ämnet är fortfarande så infekterat att han vill inte riva i de såret).

Detta försökte mamman lösa i första hand med att oros anmäla mig i mängder å till sist stämma mig med syftet att få egen vårdnad av barnen.
Ja vi gjorde allt vi kunde med familjerätt, soc hjälp, samarbetsavtal mm mm men hon vägrade att samarbeta, hon ville bara att allt skulle bli enligt sin vilja å visade ingen hörsammat för barnen.

Vi bor för vetskapen i samma stad med bara några hundra meter emellan oss å båda våra tvillingar går i samma skola (men numera på olika program)

Jag har genom åren gjort ett otal försök att upprätta ett samarbete med mamman men hon är fortfarande helt låst vid att de skall va ?here way or the highway? alltså blir det status q, moment 22 bla bla bla.

Jag kan inte förstå hur en mamma kan förskjuta sitt barn så till den milda grad. Det jag vill få sagt är att i detta fallet är det en mamma som vägrar att se sin egen del i hennes å sonens konflikt å hon har från dag 1 lagt all skuld på mig och kräver att det är jag som skall lösa konflikten åt henne, men de är ju en omöjlighet då hon inte själv vill delta och ta sitt eget ansvar.

Jag lider med er alla som sitter i en liknande situation, idag är min son 16 år och han har för länge sedan gått vidare å mår bra men jag tycker ändå att de finns nått hemskt tragiskt med situationen då de ett antal år till kommer att påverka å vara till barnens missgagn.

allt gott till er därute 🌹

Det ligger mycket i de du säger, men jag tror oxå att barn tänker som överlevare om dom inte har något val, jag menar att dom kanske inte ens vill välja men blir tvingade om de inte finns något alternativ?

Detta är min undermening i mitt citat oxå men jag va rädd å skriva de själv.

uppriktigt sagt, för att jag (för att jag är man/ensamstående förälder på heltid) många ggr känt större krav på att leva upp till perfektion å för att jag på helt tomma grunder ofta blivit dömd dömd på förhand till att vara en mindre lämplig förälder i vissa frågeställningar av samma anledning.

Ja visst är det så. Å ena sidan vill jag att barnen ska bli myndiga fortare för å få slut på alla knasigheter den vägen men samtidigt vill jag ju hinna få vara med/delta/stötta å vägleda i deras liv så länge de e möjligt.

någon form av diagnosbart syndrom föreligger helt klart men de är lättare att acceptera då ingen får hjälp förrän dom själva ser problemet å vill ha hjälp å lösa de än att acceptera allt som missgynnar barnen av samma anledning men jag kan inget annat än lyssna å vägleda så långt de e möjligt på egen hand.

Min egna kompetens känner jag mig däremot nöjd med å lägger inte mycket energi på att lyssna på varken narcissister eller de som är självgoda egocentriker

Jag vet inte om de måste vara de stabilaste, barnet kanske inte vågar sätta sig upp mot den som är mest utagerande eller kanske t.o.m. har en härskande personlighet.
Min tro är att alla barn vill ha en relation med båda föräldrarna men de är vi vuxna som inte klarar av att reda ut de, ofta är ju de oxå orsaken till att vi separerade från våra partner från början.
Jag har som sagt en snarlik situation som du beskriver fast tvärt om å lite till då mina barns mamma kastade ut sina barn när dom va 12 år å min ena son som nu är 16 vill inte längre veta av sin mamma då hon struntat i honom helt å hållet i över 3 år nu.