Kan man inte få A om man vägrar dissekera?

Jag antar att du pratar om ämnet biologi? Kolla på skolverkets hemsida, kursplaner för grundskolan, betygskriterier, jag antar att det är årskurs 9 som gäller då. 

Jo, jag håller faktiskt med dig om det. Och jag tycker det är värt att höra med läraren. Jag är själv lärare, men jag vet inte när det gäller biologi. Jag tycker att det egentligen bör räcka med andra "undersökningar" om nu en elev är så äcklad av det att hen inte kan förmå sig. 

Egentligen kan jag ju också tycka att dottern borde kunna ta upp det själv med läraren innan föräldrar behöver blandas i, hon är ju på högstadiet. Men, om du tycker att det inte går i det här fallet - försök få tag på läraren!

Jag skulle i alla fall höra med läraren. Går det inte, så går det inte. Men läraren har säkert stött på det problemet tidigare. Då får TS i alla fall veta om det är absolut nödvändigt eller om det kanske finns ett alternativ. 

Jag tänker då också på att t.o.m. vuxna studenter, t.ex. läkarstuderande - bland de kan det ibland också finnas såna som inte klarar av att t.ex. skära i döda människor eller så. Och inte alla läkare måste bli kirurger. Så varför måste alla ungdomar skära sönder döda grodor? Låt dem undersöka en växt istället! 

Precis. Det tänkte jag också. Samtidigt måste NO-läraren avgöra om det går att visa den kunskapen på annat. T.ex. andra undersökningar, kanske på växter? 

Hon skulle kunna dissekera en växt? 

Det kan vara så, jag vet inte exakt. Men jag tyckte jag hörde att folk kan slippa vissa saker om de är "känsliga". Mindre ingrepp - det förstår jag. Även som vanlig läkare på en vårdcentral kan man ju behöva sy något eller så. 

I alla fall så är ju det här högstadieelever och inga läkarstuderande. Här är ju ALLA med. 

Själv skulle jag vara flexibel och skapa möjligheter, men om en annan lärare inte gör det.... jag vet inte.... Jag säger ju - först och främst ska man höra med läraren. Vi spekulerar bara annars.

Ja, och då skulle jag höra med en NO-lärare, helst en som har regelbundet utbyte med kollegor också, hur det brukar tolkas. 

Det är väl generellt bäst att vända sig till läraren? Ärligt sagt - jag har nästan aldrig fått såna frågor från elever eller föräldrar. Därför tror jag inte att det skulle vara särskilt belastande för läraren att förklara det för en elev och föräldrarna. 

Är du grälsjuk, eller vad är det frågan om? Hur många gånger ska man HÅLLA MED dig, för att du ska sluta bråka om det?  Eller har du dålig läsförståelse, trots att du är lärare?

Vilka frågor? Det skrev jag väl också! Det vi pratar om - vad exakt man måste göra för att få ett visst betyg. 

Att något är medicinskt motiverat att slippa innebär ju inte att man då får bästa betyget utan att göra momentet. Dvs. läkarintyg hjälper nog inte där. Där är jag inte helt säker, men jag tvivlar på att det skulle fungera. Om det gällde att få ett godkänd betyg - självklart. Men för att få bästa betyget? 

Tänker du på pys-paragrafen? Såg nu - du skrev ju det. Visserligen kan man dra till den, men just när det gäller ett symptom så som ångest, så kan jag tycka att det är lite tveksamt. Det kan ju, väldigt ofta, just vara tillfälligt. 

Men, jag har också sagt tidigare - visst bör det gå att erbjuda alternativa sätt att visa sina kunskaper. 

Min poäng är egentligen - det ska inte behövas ett läkarintyg. Man behöver inte vara "sjuk" för att ha svårt för just den uppgiften. Jag tycker läraren bör alltid erbjuda alternativ när det gäller så pass känsliga uppgifter. Det är överdrivet att skaffa intyg, och det säger inte mycket. Just ångest är ingen diagnos, utan bara ett symptom - som de flesta människor kan ha nån gång. 

Jo, jag tror det kan t.o.m. vara så att någon utan armar inte skulle kunna få A i idrott. Men jag vet inte säkert. Jag är inte idrottslärare. Sånt diskuteras ju med andra lärare som har samma ämne. Någonstans måste man ju alltid tolka kriterierna.

Jo, jag vet. Jag jobbar på en liten specialskola. Och jag har ju också sagt att jag inte kan tänka mig att det skulle vara det enda sättet att bedöma detta. I flera inlägg har jag sagt, att man nog lätt kan ha alternativ. Jag har väl aldrig heller tyckt att det skulle kunna vara det enda tillfället. Dock tycker jag att det alltid är svårt att uttala sig om ett ämne som man inte har haft mycket att göra med.

Samtidigt kan jag tycka att om man eftersträver A-betyg - kanske borde man då kunna ta det med läraren också. Och det handlar självklart inte om att vara "rädd" för andra ämneslärare. Snarare har jag sett exempel på så knepiga fall - det är inte direkt enkelt att avgöra vad som gäller.

Jag har just sett exempel på elever som haft så ojämn profil att man märker att det inte alltid är enkelt. Jag har faktiskt diskuterat två fall med min rektor för att jag inte ville göra fel där. T.ex. så hade jag en elev i engelska, som på dem två åren som han varit där aldrig yttrat ett ord på engelska. Samtidigt klarade han att skriva, förstå och läsa på minst C-nivå. Jag tyckte det var tråkigt att inte ens kunna sätta E i terminsbetyg och jag hade försökt dra till allt möjligt: Pratar han engelska utanför lektionerna?  Eller hemma med folk på nätet och man kunde spela in det? Till slut försökte jag t.o.m. spela dataspel med honom och chatta med honom under tiden. Men någonstans förstod jag också att chat inte är muntligt, och det tyckte rektorn också. Så, eleven fick inte betyg. Min rektor säger förresten att man inte kan pysa bort en sån viktig del av ett ämne. 

Hur man gör redovisningar - det är peanuts! Självklart anpassar vi mycket där. Och även i andra ämnen kan man säkert anpassa. Och inte bara som mentor, utan jag kan även ha synpunkter på min enda fastanställda kollegas betygssättning (sorry, väldigt liten skola). Så gott som varje gång som en elev skriver bra på engelska, så undrar jag varför hon inte kan godkänna eleven i svenska. Hon gillar förstås inte det, men jag drar mig inte det. Samtidigt har jag också märkt att man ofta tänker inom ramerna av det egna ämnet och inte är inne i tänket för det andra ämnet. Det skiljer sig ändå en del.  

Som sagt, jag är inte insatt i det som gäller idrott. Jag har helt enkelt aldrig behövt veta, på 25 år som lärare. Det är ändå idrottslärarnas grej.

JO, jag vet att det finns olika ångeststörningar , det finns GAD, det finns olika fobier och kanske mera. Men TS skrev att hennes dotter hade "diagnosen ångest", och DET finns inte.  Om man har en diagnos, så brukar man också veta vad den heter.  Därför försökte jag peta lite i det för att se vad som ligger bakom - verkligen en diagnos, eller snarare något som mamman tycker (eller inte riktigt har koll på?)

Då har hon ju kanske ändå förståelsen att det kan vara viktig. Jag tycker du ska prata med läraren om vad exakt , vilken situation, som skulle kunna vara ett problem. Kanske kan läraren sätta din dotter med en eller två andra lite avskilt. Kanske kan de t.o.m. börja med växt innan de gör groda, eller vad det är. 

Om man som lärare vet exakt vilken situation som ska undvikas, så är det ofta ganska lätt att anpassa. Har inte läraren en email-adress, så kan du skicka ett mail och be henne ringa dig? 

Det kanske är en bra idé. Läraren kan göra det med en del av klassen, övriga skickas hem med en uppgift, eller så finns det kanske nån person som kan vakta resten som får nån uppgift under tiden.