Vill inte ha syskon

Ska ni skaffa ett till barn ska ni skaffa ett till barn för att ni föräldrar vill ha ett till barn - INTE för att ett befintligt barn ska få ett syskon eller för att ni INNAN ni alls hade barn redan hade tänkt att ni skulle ha två barn (sånt där är ju helt, helt, helt omöjligt att sätta sig in i innan man faktiskt har barn och vet vad det innebär). Får ni ett till barn kommer det ändå vara sån åldersskillnad på barnen att det blir litegrann som att ha två ensambarn, eftersom de inte kommer vara på samma nivå förrän de är vuxna. En 30-åring och en 35-åring är ju som på samma våglångd, men inte en 5-åring och en 10-åring, eller en 15- och en 10-åring. Så det måste som verkligen vara just för att NI föräldrar vill ha ett till barn som det blir ett till barn.

Med den åldersskillnaden så kommer syskonen inte att bli särskilt nära varandra ändå... Jag och min bror har 7 år emellan oss, och först nu när vi båda är vuxna så fick vi en närmare relation till varandra, så du kan släppa det där med att skaffa en till bara för att första ungen ska ha ett syskon.

Men ni kanske ändå kunde underhålla varandra och ha roligt som barn, dela endel minnen osv?

Bråkade ni? Eller var ni bara helt ointressanta för varandra?

Håller med

Ok, av egen erfarenhet?
Kan verkligen inte en 8 åring och 3 åring ändå ha roligt tillsammans? Eller 5 och 10? Tex på ett badhus? På ett tivoli, en djurpark osv?

Sitta och rita, pyssla? Bygga lego.

Skaffa inte fler om ni inte båda verkligen vill. Har själv fem år mellan barnen och de kommer ju nog aldrig under tiden de bor hemma växa ikapp varandra och uppskatta samma saker, möjligen de allra sista åren när lilla är 13-14 och stora 18-19. Nu är det väldigt uppdelat och slitigt. Även om stora talar gott om sitt syskon och är märkbart stolt så är det ändå en väldigt stor förändring och jag kan själv vara ledsen över hur lite tid  jag som mamma har att fokusera och mysa med stora barnet som förr (lilla är bara ett år så jag hoppas såklart att det blir bättre men det blir ju nog aldrig att de direkt leker med varandra). 

Sedan hoppas vi att de ska ha utbyte av varandra som vuxna och att båda ska vilja få egna barn och min absoluta dröm är att de ska ha en fin relation och vi alla ska bo hyfsat nära varandra och att de ändå ska få barn ungefär samtidigt - med tanke på att stora är en pojke och lilla en flicka så kanske det kan bli så om han skaffar lite senare och hon lite tidigare typ den ena runt 35 och den andra runt 30 så blir det ändå ungefär samtidigt. Vår stora har så roligt med sin jämnåriga kusin trots olika kön. 

Vad sorgligt det låter det där med att man inte längre har så mycket tid för de stora barnet.
Det är jag mest rädd för. Vet ju hur intensivt första året/ åren är. Hur bunden man är vid den lilla.

Samtidigt skulle ju detta problem finnas minst lika mycket om det var mer tätt mellan barnen. Att känna att man inte har lika mycket tid längre för sin 2 eller 3 åring måste väl vara minst lika jobbigt?  Nu fick ju allafall stora allt fokus under småbarnsåren.

Och under den lillas småbarnsår är inte den stora lika beroende av föräldrarna, börjar uppskatta kompisar och mer egentid också? Behöver inte hjälp att klä, qig, toabesök osv, så man slipper slitas.mellan sådana behov

Först och främst ska ju inte en fyra-åring ta såna beslut. Barnet är fyra och kan inte ta ställning till sånt, men främst är det ju ERT beslut, inte barnets. 

Sen ska ni ju såklart skaffa fler barn om ni faktiskt vill ha ytterligare ett barn, inte bara för att ni vill ge ert befintliga barn ett syskon och lekkamrat. Är ni nöjd med ett barn bör ni ju stanna där.

 

så tänkte jag också men upptäckte att bej rent praktiskt så är ju inte stora särskilt beroende av föräldrarna men emotionellt så är ju sexårsåldern lilla tonåren så det är ändå lätt att känna sig åsidosatt och storgråta för minsta lilla som att vi glömde ta hem pärlplattorna från fritids och om man då även känner att man inte får lika mycket uppmärksamhet som förut så är det inte alltid så kul.

En femåring eller sexåring är ju mer medveten om vad den går miste om och minns hur det var tidigare. Ett barn som är typ 1,5 till 3,5 när hen får syskon kommer ju snart inte minnas tiden före och det går även ganska snabbt tills lilla och stora kan leka tillsammans och ha utbyte och vara på samma nivå och alltså inte behövas att den stora ska roa sig själv, ha hemtagna lekkamrater eller roas av föräldrarna som behöver dela upp sig mellan barnen eller få titta på teve längre än vad man som vuxen egentligen vet är särskilt bra men det blir så för att man måste fixa grejer med minsta eller i hemmet medan man har någorlunda koll på minsta men inte dessutom kan vara lekkompis till stora. Det är ju inte alltid så att mer jämnåriga leker bra ihop men nu är det ju nästan garanterat inte så. Älskar självklart lilla men jag tror att vi hade haft det jättebra utan också. 

Vi var helt ointressanta för varandra, han tyckte mest jag var en irriterande lillasyster.