Vill inte ha syskon

Jag har personlig erfarenhet av stor ålderskillnad till syskon (7 resp 4 år) och känner verkligen inte igen det där med att man förstör för varann på semestrar och så vidare. Med syskonet med fyra års skillnad lekte jag, syskonet med sju års skillnad hade jag absolut kul med på semestrar (och hemma,
herregud)
Helt ärligt hade vi bättre relation som barn än som vuxna eftersom vi alla tre tyvärr är rätt dåliga på att vårda våra relationer. Men alltså. Vi hade helt normala syskonrelationen där vi ömsom bråkade, ömsom gjorde saker ihop. Kanske berodde det på föräldrarna, de gjorde aldrig någon grej av åldersskillnaden utan alla förutsattes kunna hänga med på allt. 

Att ha barn i olika faser av livet innebär att det inte lika enkelt blir att barnen gör saker tillsammans såsom syskon tätt i ålder. 
Många som tänker på syskon verkar endast se något barn som kommer komma oerhört väl överens med befintligt barn och att barnen "kommer leka ihop".
Det finns absolut andra sorters syskon. 

Att ha lite längre mellan barnen är på vissa sätt mindre smidigt, och på andra sätt faktiskt smidigare. När det stora barnet är i en ålder då vissa aktiviteter är roliga, men inte lämpligt för ett något yngre syskon så är ett mycket yngre syskon i en fas där det är naturligt att inte hänga på andra barn.

Att ha en bebis och en som börja skolan samtidigt är mysigt och att barnen INTE smittar varandra i lika hög omfattning är guld.

Det är inte ett dugg konstigt att en femårig har åsikter om familjebildning. Den ser ju saker ur ett annat perspektiv. Men det betyder inte att man ska lägga sitt beslut i dess händer. Vill ni ha ett barn till, så försök få det. Känner ni att ni inte vill, eftersom man aldrig någonsin vet vilken bebis som kommer... Låt bli.

Blanda inte in barn i vuxenbeslut.

Som mamma till flera kan jag ändå tycka att det är annorlunda för en 1-3-åring att få hem en bebis i hemmet, jämfört med hur det är för en 5-6-åring. En 1-3-åring har dels ett kortare minnesspann, så det tar inte lång tid innan det känns som om bebisen alltid har varit där - jämfört med hur en 5-6-åring upplever det eftersom det äldre barnet kommer ihåg före-tiden. Ett litet storasyskon KOMMER ju dessutom kräva sin förälders tid på ett helt annat sätt än ett äldre barn, så det är lättare att glömma bort att se en stor 5-6-åring eftersom den ju kan "allt" själv - men ett litet storasyskon behöver ju fortfarande hjälp med "allt". Sedan går det något år, och plötsligt leker ändå en 2,5-åring och en 4-åring hyfsat okej tillsammans, men en 8-åring är rätt obrydd om en 2,5-åring - deras nivåer är ju HELT olika på alla plan. Så föräldern behöver helt enkelt vara lekkompis till båda = litegrann som att ha två ensambarn/endabarn samtidigt.

Skillnaden hos oss är väl att två täta storasyskon har haft varandra när de varit "äldre" och fått småsyskon, och de yngre småsyskonen har varit på samma nivå med varann. Absolut att ett äldre syskon kan leka en liten stund med en av de små, men det är ju inte alls på samma nivå och inget som direkt stimulerar ett äldre syskon någon längre tid.

Just av dessa skäl måste det ju verkligen vara för ER skull ni väljer att skaffa ett till barn - för oddsen är ju att äldsta inte kommer ha sådär väldigt mycket utbyte av ett småsyskon förrän de båda är vuxna.

Min man har en storebror och en lillebror - det är 16 år mellan äldsta och yngsta, och min man är 10 år yngre än sin storebror och 6 år äldre än sin lillebror. Nu i vuxen ålder har de absolut utbyte av varann, särskilt som våra barn och äldsta broderns barn är i samma åldrar, men svärmor har varit helt tydlig med att hon verkligen har haft tre ensambarn och hade det gått hade hon haft dem betydligt tätare.

Man kan ju aldrig veta hur syskon kommer överens när de är små. Och en fyraåring kan absolut inte bedöma konsekvenserna av att ha ett syskon eller vara ensambarn. Jag tycker många i tråden hänger upp sig på småbarnsåren men ett syskon har man för livet. Visst, alla blir inte bästa vänner men man har i alla fall någon där att dela upplevelser med. Alla mina vänner och min partner som är ensambarn har uttryckt en sorg över att vara själva när man går in i fasen där föräldrar blir gamla, sjuka och går bort. 

Men med det sagt ska ni så klart inte enbart skaffa barn för att ha syskon utan för att ni själva vill ha just det barnet. 

Håller verkligen med om att syskon med fler år emellan till viss del är "enda"-barn. För syskon-relationen är ständigt med en människa i en annan fas... 
Sen tänker jag att jag som förälder faktiskt ser att det var fint och bra för det äldsta barnet att få sitta med sitt yngre syskon i bland och få se lite "barnsliga saker". Eller för en 3-4 åring att se skolbarn greja med läxor.

Jag tänker att man aldrig gör klokt i att tänka att barn tar hand om varandra och att vissa syskonkonflikter faktiskt beror på att föräldrar tycker att syskon "har så gott utbyte av varandra". Och den typen av slentrianmässigt förhållningssätt gör ju att barnen får ta konflikter som beror på att vuxna inte ser till att barnen får tillräckligt med eget utrymme, utan ständigt buntas ihop till en barnaskara. Eller att ett syskon ska haka på där det faktiskt inte är så trevligt för det andra syskonet.

Jag tänker att en 5 åring som inte vill ha ett syskon behöver få veta att detta dels är en sak som vuxna bestämmer, men också få veta vad detta innebär i praktiken. 

Jag fick barn tidigt, mellan barn 1 och 2 skiljer det 6 år, första åren var dom inte speciellt nära men när de blev lite större, ca 4 och 10 kanske så började de leka bra tillsammans, nu är de 12 och 18 och går gärna på bio, spelar dataspel och sånt tillsammans, det som jag tyckte var skönt när 2an var liten var att 1an kunde vara lite självgående så jag slapp det där med att trycka på ena barnet overallen medan det andra tog av sig sin osv. De har ett starkt band idag. 

Jag fick även nu på lite äldre dagar (närmar mig 40) en sladdis och jävlar vad hjälpsam 2an är med bebisen, än är 3an liten så det återstår att se hur det blir när hon blir ett par år.

Mellan mig och min yngsta syster skiljer det 8 år, jag tyckte att det var jätteroligt och tog gärna hand om henne men minns att det var jobbigt när hon var några år och gick in i mitt rum för att ta mina saker, mina föräldrar löste det med att sätta upp en hasp på både in och utsidan så att jag kunde stänga in mig, och även stänga så hon inte gick in när jag inte var hemma, som vuxna så är bandet ungefär lika med alla mina syskon, det skiljer 2, 3 och som jag nämnde 8 år

Vill ni ha ett till barn så kör på men inte enbart för att första barnet ska få ett syskon

Min uppfattning är ofta att det är tvärtom. Detta både baserat utifrån de barn jag har omkring mig och när jag tittar bland vänner med syskon med olika åldersskillnad.

Två av grannarna har barn med 2-3 års åldersskillnad. Där umgås barnen knappt alls och när de var yngre lekte de inte tillsammans för fem öre. Den ena familjen fick en sladdis för snart 3 år sedan och båda storasyskonen värnar något enormt om minsta syskonet. Däremot vill äldsta storebror knappt ha något med mellersta brorsan att göra (2 år dem emellan). 

Den andra familjen har nyligen fått en bebis (i våras). Mellanbarnet är hyfsat oberörd, äldsta barnet avgudar yngsta syskonet. 

Liknande har det varit med vänner med syskon. Det är först i mer vuxen ålder (18+) som de gillat syskonen som legat dem närmast i ålder. Innan dess har de tyckt att småsyskonen i nära ålder varit en böld i arslet som bara vill hänga med och störa hela tiden. 

det är inte ert barn som ska bestämma om hur många barn ni ska ha i familjen.

En fyraåring vet inte vad det innebär att ha syskon eller inte. Och kan inte förväntas ta såna beslut heller. I den åldern hade min äldsta mer än gärna bytt ut sin lillasyster mot en plast-dinosaur eller ett påskägg med godis. Det har tagit rätt lång tid innan han tycker att lillasyrran är mer en fördel än en massa nackdelar i hans liv. En fyraåring är ett litet, litet barn!

Försök få ett barn till om ni vill ha ett barn till, inte för att ert barn ska få ett syskon, utan för att ni vill ha fler barn. Och lägg inte heller ansvaret på ert lilla lilla barn att ta det beslutet år er. Ni är vuxna!

Jag fick frågan vid 7 år om jag ville ha ett syskon. 

Det ville jag absolut inte och jag har aldrig ändrat mig sen heller.

Såklart kan inte en 4åring veta så mycket om fördelarna med ett eventuellt syskon. Sen detta med ålderskillnad, det tycker jag inte ni ska lägga vikt vid heller. Min halvsyskon är 7 år äldre än mig, och de har varit en otrolig tillgång på många sätt, speciellt i vuxen ålder då vi alla kan umgås tillsammans med våra familjer. Givetvis ska ni försöka med syskon om ni själva vill ha ett till barn!