Arbetsliv och diagnos

Jag har ett barn med autism, och känner igen många av barnets problemområden från min egen uppväxt, men jag har ingen egen diagnos. Jag har funderat på att begära utredning men det är personalbrist inom psykiatrin så det har inte känts angeläget nog.
Jag jobbade nästan 18 år på ett ställe innan de lade ner av ekonomiska orsaker under pandemin. Det var ironiskt nog inom e-handelsbranschen som blomstrade, men kunderna flyttade för att de fick lägre pris på andra ställen. Jsg trivdes bra med de flesta av mina arbetskamrater, även om de som blev långvariga sällan var de som inte riktigt passade "normen" på olika sätt. Jobbet varierade mellan kontorssyslor, lagerarbete och arbete med maskiner.
I ca ett halvår var jag arbetslös och pluggade komvux medan jag sökte alla jobb jag hade utbildning nog för. Blev kallad på några intervjuer med inget hände. Fick jättejobbiga besked runt jul och crashade mentalt. Fick hjälp av ett ombud att ordna upp det mest akuta, vilket resulterade i att ombudet rekommenderade mig gör ett vikariat på sitt kontor. Satt i deras reception ett halvår och fick så mycket positiv feedback, men valde endå att sluta när jag fick erbjudande om ett årslångt vikariat. Orsaken var att det fanns en massa förväntningar på att jag skulle göra saker som inte fanns i arbetsbeskrivningen, för det hade den utbrända receptionisten aaaaalltid gjort. Ja, det hade hon, och se vart det ledde...
Nu är jag administratör för en ideell förening och känner mig ute på gansk djupt vatten. Jag slipper stressande människorelationer, det är bara att stänga dörren, men har inte riktigt någon att fråga om kniviga frågor som givetvis kom fram min första vecka ensam där.