Hur bryter man sin ensamhet som incel?

Finns ingen lösning bara sådär men fortsätt jobba med dig själv för att stärka självförtroendet, det kan i grund och botten bara komma från dig. När du mår bättre utstrålar det också trygghet hos en potentiell partner. Du är ju fortfarande ung så se ljust på framtiden!

Börja söka sammanhang där du träffar folk som är lik dig. T.ex. folk med samma diagnoser? Förening Attention har grupper för folk med ADHD, kanske också autism - det är länge sen jag har haft kontakt. Förening autism finns. Om du är "nördig" - har du något speciellt intresse där du kan gå med i en förening? 

Det är väldigt olika med föreningar - man får kolla om folk har rätt ålder och om det går att ha personlig kontakt där. Samma sak med idrottsföreningar - vissa kan ha jättebra sammanhållning, dvs. så att alla är kompisar, och i andra är det inte alls så. Så, kolla runt och kolla vad det är folk och hur stämningen är. Är det inte bra, så finns det säkert andra möjligheter. 

Det viktiga - det ska vara folk som du har något gemensamt med. Annars är det lite väl svårt, åtminstone till att börja med. Man kan alltid utvecklas vidare därifrån, men det är lättast att börja där.

Tråkig sits du hamnat i. Ibland är det bara så att livet skiter på vissa människor. Det är ett lotteri där vissa drar nitlotten och du verkar ha gjort det. Dock är det ju INTE ditt fel. Du blev tilldelad en dålig hand och nu försöker du göra så gott du kan med de förutsättningar du har. Det är ett bra första steg. Du kan se din egen situation och VILL göra något åt den. Bara det ger dig mer cred än riktiga incels.

Att lida av social ångest är väldigt svårt och det finns inga bra sätt ur det utom att försöka hitta det som passar. Kanske nån lokal förening du kan vara med i där du får vara med människor men inte behöver umgås med dem så mycket? Hade en sån i mitt område för folk som inte hade det så lätt. Var några som kom dit, fikade, sa inte så mycket men de fick i alla fall känna nån form av gemenskap med andra människor.

När det kommer till att hitta nån form av intim partner finns heller inga bra och enkla metoder. Det är ju lättare att ta initial kontakt på nätet men sen att få det att gå vidare är det knepiga. Att leta efter en partner innebär att bli nobbad, det ligger liksom i sakens natur. Det är ju inget personligt men den andre kände inte att kemin stämde. Gör kanske inte avvisningen lättare. Jag kan också känna mig värdelös efter att inte nåt framgång fast jag har bra självförtroende. Det brukar gå över efter nån dag. Man får svälja det och gå vidare.

Har egentligen inga bra råd att ge förutom att försöka kämpa på. Tror det viktigaste att lära sig är att kunna ta motgångar och avvisningar på ett bra sätt, för det kommer ske många gånger innan man hittat rätt.

Lycka till och kämpa på!

Hej! Förstår att din situation känna jobbig och hopplös, men det är bra att du funderar på vad du kan göra åt den. Jag har också en tuff uppväxt, men har blivit utåtriktad istället för inåtvänd. Det har nog varit en försvarsstrategi tror jag, även om jag också har mina problem. Mitt tips till dig är att försöka söka dig till andra som är i samma situation! Jag ser ofta trådar här på forumet där män skriver om ensamhet och utanförskap. Ibland önskar jag att ni kunde träffas och stötta varandra. Självklart är det inte säkert att ni skulle ha någonting gemensamt och klicka som vänner, bara för att ni har samma problem, men det känns som en bra lösning utifrån. Du får skicka ett PM om du behöver prata med någon!

att vara incel är mer än att bara vara ensam, dessa personer skyller sin ensamhet på andra.

Är du däremot en ensam kille som uppriktigt letar efter råd och empati så kommer du säkert bli stöttad och uppmuntrad genom att starta din tråd.

du säger att du får psykologisk hjälp, vilket är jättebra även om du säger att den inte hjälper så mycket, bara att söka efter hjälp är ett positivt steg. Det kanske är en dålig matchning av psykolog? många blir hjälpta av en beteendevetare. fungerar mer som en coach, kan hjälpa dig att förstå varför du reagerar på olika sätt i olika situationer.

du är fortfarande ung, försök att inte definiera dig. Visualisera en ljusare tillvaro så kommer varenda nerv omedvetet sträva åt det hållet. Visualisera dig som en lycklig individ, inte partnerskap eller matriella saker. 

Sen måste jag tillägga, 25 är värsta åldern. många får en kris vid 25. Tror att det finns en låt om det till och med, aldrig mer 25, eller något sånt. Du kan inte gå tillbaka till att vara barn längre, point of no return. Av alla ålderskriser som finns, så är 25 värst.

Det jag menar är att även om det ser mörkt ut så kommer saker att ljusna. Just nu väljer du riktning. Det är viktigt att du strävar mot lycka. Vissa förvillar partnerskap som ett sätt att nå lycka, då har man startat i fel ände.

Hej! 

Många har gett dig tipsen att gå med i föreningar och träffa folk genom gemensamma hobbyn. Även jag instämmer att det är rätt sak att göra. Man träffar intressantast människor genom att göra fritidsaktiviteter tillsammans och det är givetvis svårt att connecta annars. Håll humöret uppe, lär dig att tänka positivt för det är inget kul för människorna runtomkring annars. Så fort du kommer på negativa tankar så byt genast tankebana, och det blir lättare och lättare att göra så ju mer du tränar. Det är där absolut värsta när folk uppför sig som en omogen surputte. Hemligheten är att folk dras som magneter till folk som är som solstrålar i denna gråa kalla värld. Man dras inte till dystra skuggor. 

Träna hela tiden på att sprida ljus och värme. Jag tror att det är lättare att göra detta om man är troende och att man är medveten om att Gud älskar en, och att man aldrig är ensam för att han är alltid vid ens sida. Du kan söka kyrklig gemenskap om du vill. De kristna medlemmarna får inte hålla någon människa utanför, utan det hör till deras grundvärderingar att behandla varandra som bröder och systrar hela tiden. Så där har du ett tips annars. 

När det gäller partners-biten så kommer det bli lite svårt för dig, men inte omöjligt att hitta någon. Det finns alltid hopp. Först måste du lära dig att må bättre, och någons positivitet attraherar bäst. Min exman led av social fobi och hade ett par diagnoser. Vi höll på att träffas hos honom ändå och jag blev bjuden på mat ofta, och när jag hade det svårt i skolan under en period så sa han att jag får hoppa av och vila, om jag vill, och att han försörjer mig under en period. Han hade ett gott hjärta men samtidigt kompenserade han detta att jag inte testade många mer sociala män hej vilt, utan jag blev typ belönad att jag höll mig till en och samma. Inte långt därpå efter att jag tog en paus från skolan, så blev jag gravid och han och jag fick en gemensam dotter.

Jag var hemmafru mellan att jag var 17-22 år, sen gick jag tillbaka till skolan trots att jag inte behövde (exmannen sa att jag får vara hemmafru hur länge jag vill). Han och jag var gifta mellan att jag var 20-27 år gammal, och vi skilde oss p.g.a. att kärleken tog slut. Vi kramades mer och mer sällan och hade sällan sex. Jag tror att han utseendemässigt var en 7:a, och socialt var han nog en 3:a, han var alltså autist. I nuläget träffar jag en helt normal man med noll autism, och han är så positiv och social, och jag har aldrig varit så lycklig och kåt som nu. Och jag har inte ens hunnit nämna hans tjocka svarta hår och skägg (vilken jäkla kvalité på håret), och han kan göra 12 pull-ups i sitt första set på gymmet, och sexet börjar direkt så fort han går över min tröskel till lägenheten (nästan varje gång). Du tävlar alltså med väldigt väldigt spännande män, och jag skulle nog råda dig att överväga att använda generositet som vapen, om den sociala biten haltar för mycket.

Annars blir livet lite tråkigt för dig. Jag själv är en kvinna med autism och jag kompenserar mig till den normala mannen i mitt liv som gör mig galen av lycka, och jag bjuder honom på restaurang-mat och aktiviteter. Annars skulle jag blivit en incel-kvinna då jag bara vill ligga med dem bästa, men man får inte det bästa helt gratis. Ansträngning av något slag är ett måste, och jag personligen är hellre generös än att jag plågar mig med att utveckla fram social kompetens (f*n vad tråkigt att tvingas att fika mycket med folk som aldrig förr, och kämpa massor för att få dem att skratta. Jag betalar hellre lite extra till den som jag tycker är den snyggaste, än torterar mig för att kunna bli en extrovert). Men att fika lagom mycket är kul och nödvändigt. Men du gör som du vill med allt!

Som dig fast tio år äldre men utan diagnoser. Gör något innan du blir lika gammal som mig.

I hur stor del går upplevelser ens att dela? Hur beskriver man kvalia för någon annan Ensamhet kan vara en känsla som kan uppstå när man är för sig själv eller tillsammans med andra. Gemenskap kan vara att betrakta som dess motsats, det är också en känsla som kan uppstå när man är för sig själv eller tillsammans med andra. Det är en riktigt skön känsla att uppleva gemenskap med träd, berg och allt runt omkring, känslan av att uppgå i något upplevs som  större än en själv.

Ensamhet går att bryta på flera sätt. Exempelvis genom konformism, försök att bli som så många andra som möjligt och därigenom minska avståndet och skillnaderna mellan sig själv och andra. Alternativt att uppgå i en religion eller en politisk organisation och underkasta sig dess respektive imperativ och uppgå i något större. Eller genom att skaffa sig makt att kunna styra över andra att vara en del av ens liv. Eller genom att stoppa i sig hallucinogena droger och uppleva egoupplösning ett tag, även när effekten försvunnit kan känslan av lugn hålla i sig ett tag och minnet desto längre. Eller genom att omfamna solipsismen och därmed också ta till sig och dra ensamheten till sin yttersta spets.

Allt ovanstående går att ifrågasätta, min poäng är att det inte alltid är givet att ensamhet är speciellt lätt att bryta. Det är inte heller givet att det alltid finns lösningar som skulle ses som positiva av flertalet. Egentligen handlar det till stor del om rutiner. Ser man sig omkring handlar nästan allt om det, om återkommande mönster. Sommar blir till höst, blir till vinter, vår och sommar igen. Naturen vaknar till liv ännu en gång och månen har sin faser. Kanske finns det även rutiner för att bryta ensamhet, för om ensamhet är en känsla går det troligtvis också att ändra på den.