Min 6-åring blir mer och mer utanför

Om han vill umgås med er föräldrar är det ju jättebra, då kan ni hjälpa honom att utvecklas socialt. Spela tex brädspel och idrotta och lek.
Något som också är jättebra är om ni har något lite äldre barn i släkten som han kan umgås med? Det lite äldre barnet kan guida er son och lära honom hur man umgås på ett helt annat sätt än vad ett jämnårigt barn klarar. Om ni har någon kusin som är  lite äldre kan kanske kusinen få en slant föra att ta lite hand om er son. Satsa också på bra fritidsintressen och se till att han rör på sig och gärna tränar tex judo eller karate. Karaten är toppen, där får man lära sig att fokusera och koncentrera sig. Att träna och ha kroppskontroll ger också bra självförtroende, Testa också andra aktiviteter som schack och scouter.

Ett annat sätt är att försöka lära känna andra föräldrar , bjuda hem hela familjer.  Om man är god vän med föräldrar underlättar det. Man kan nog tyvärr inte räkna med att andra föräldrar ställer upp som en by och hjälper till helt frivilligt, alla har fullt upp med sitt och försöker få vardagen gå ihop.

Det är också jötteviktigt att du inte gråter och visar sonen att det på något sätt är en katastrof att han Inte har kompisar som sexåring. Många NPF barn mognar helt enkelt bara lite senare. Ta det lugnt, ha roligttillsammans med er son, tala om för  honom att han är fin och bra och att ni älskar honom! 

Kan också tipsa om självförtroende och självkänslehöjande cd skivor som jag köpte på nätet, Sommerskov tror jag han hette son gjorde dessa, gjorde stor effekt för mitt barn

Precis detta gör vi. Vi leker massor med honom, försöker träna turtagning och annat socialt samspel genom lek, pysslar, simmar, tar med honom på olika utflykter. 

Vi bjuder också hem andra familjer, vilket han älskar och han är då alltid oerrhört generös, inbjudande mot de barn som kommer. Men det stannar liksom där. Det blir inte den här  vänskapen, med en kompis att leka med efter skolan. Han drömmer att ha det som i Alfons Åberg. Ha 1-2 kompisar, bygga koja, leka hemliga fantasilekar?

gråter aldrig så han ser, utan det är på kvällarna när han sover och när svaren från föräldrarna med alla nej slutligen kommer. Jag vet att han börjar med att fråga på morgonen om vi har fått svar, och jag kommer behöva berätta att han inte fåe någon kompis idag heller. 

Jag bara känner att ni är lite väl på. mins barn hade sällan med kompisar efter skolan när de var sex år. Det kom betydligt senare. Går man på fritids så räcker liksom det, då vill man gärna bara vara hemma med familjen sen. 

vad går han på för typ av aktiviteter? Så småningom, när han blir äldre, kan han ju testa scouter, teater osv där det kanske är lättare att få kompisar än i fotbollen eller simningen. 

men som sagt, han är bara sex år. 

Har ni pratat med skolan? De brukar ju/borde vara intresserade av stötta barnen så att alla får kompisar/nån att leka med. 

Usch vad tufft det låter! 
Fortsätt med fritidsaktiviteter är min spontana tanke. När skolan är jobbig är det guld värt om man hittar vänner någon annanstans. 

Jag funderar lite löst också på hur medvetna övriga föräldrar är om situationen och om det kan vara värt att på nåt sätt förmedla till övriga föräldrar, tex via skolan. Ska jag se för egen del har jag ingen koll på vem som ev är utanför i sonens klass. Inte heller finns en standard att bjuda alla. Jag vet vilka mina barn ser som kompisar, och jag vet vem som slåss. Inte så mycket mer. Vi har dock inte fått frågan om lek från andra än kompisarna heller, dock. 

Är konflikterna riktade mot kompisarna? 

Men sluta gråta..

Känner ingen unge som umgick med varenda en i skolan. Utan man höll sig till sina smågrupperingar. Att hålla på o ringa till folk som tackar nej hela tiden, är bara självplågeri.. Man ringer till dom som tackar ja, och som man kommer bäst överens med. Och sen lämnar man dom som inte vill leka ifred om det är så att dom nu inte vill leka. 

Ditt barn får tydligen vredes utbrott, vilket säkert gör dom andra barnen lite rädda. Så du får be honom att sluta försöka kontrollera allt, o skrika o gorma på alla andra så kommer många flera vilja vara kompisar..

"Låter alla andra sina barn helt själv ta ansvar för kompisrelationer? Jag tycker inte att barn är mogna för det."

Ja, där är du nog någonting på spåren.. Varje barn har sitt kompisgäng. O det är väl barnet och inte du som bestämmer vilka den ska leka med?

Själv träffade jag mina vänner igenom att fokusera på mig själv och inte några andra.. Helt plötsligt så gick det ett par ungar förbi o frågade om jag skulle hänga med o fiska. Vi umgicks nästan varje dag under hela den sommaren.. Resten utav dom i klassen kanske man umgicks med en enda gång under ett helt år. Och ofta blev det inte mer än så då man märkte att man är för olika och dom var hellre med sina egna kompisar, precis som jag då också hellre ville va med mina. 

Dom bästa tipsen du kan ge honom. Är att sluta få en massa utbrott och fokusera lite mer på dom som är intresserad av att leka. 

Ja, tycker också att det är rätt tidigt med kompisar i den här åldern men alla andra på förskolan och skolan har sedan länge lekt på eftermiddagar eller helger. Han snappar upp det och vill också. Hans två storasystrar har också kompisar hemma hela dagarna vilket han märker. Vi frågar alltid på efterfrågan av honom, det är inte själva som föreslår att han ska leka. Han vill ha hjälp att fråga. Vad ska vi svara? Nej? Det är han som driver detta med att leka. Vi ser också att han mår bra och utvecklas när han får leka. 

Han går just nu framför allt på idrottsaktivitete, ska testa scouter och annat mer socialt som ni föreslog. 

Skolan försöker med olika aktiviteter, men vår son funkar bäst när han får leka själv med ett barn. Därför vill vi vara så generösa som möjligt med att bjuda hem. Så han kan få leka i lugn och ro, och förhoppningsvis bygga relationer. 

Han kan både bli arg och ledsen på kompisar. 

Innan vi förstod att han kanske har en diagnos har vi pratat otroligt mycket med honom att sluta bete sig illa och stöttat i honom att utrrycka känslor på andra sätt. Men det är inget han kan kontrollera. Vi gör vad vi kan.

 Vi bor i en större stad så jag funderar på om ett skolbyte eller kanske flytt kan hjälpa honom med en ny start. 

Då tycker vi olika. 
Mina äldre tjejer har på vårt, föräldras intiativ, fått bjuda hem kompisar som vi vet är utanfär i skolan. Jag vet att det har betytt mycket för dessa barn och att de sedan har fått lättare att komma in i gruppen på skolan. Jag tycker att alla vuxna har ett ansvar att motverka mobbning och utanförskap, det ansvaret ska inte ligga på våra barn- även om vi gärna får lära ut hur man är en bra kompis och inkluderar alla. 
Jag har pratat mycket med barnen om att de, om de ser någon som ofta är ensam, ska försöka bjuda in hen till lek. Men det är vuxnas ansvar att det verkligen sker.