Viktig fråga till er som mobbade andra i grundskolan

Jag svarar eftersom du tycks intresserad även av andra offers upplevelser.

Det är lätt att som vuxen se mönster jag inte såg som yngre. Jag skulle sammanfatta mig som en person vilken antingen blir extra utsatt eller extra omhuldad. En i mängden drömmer jag om att vara, men det verkar inte gå så bra. Beundran har människor uttryckt ibland och talat om mitt mod. Men jag har inget särskilt mod. Jag har bara alltid helt saknat respekt och fruktan för människor som beter sig illa. 

Då jag verkar född med en kombination av sårbar orubblighet är det inte alltid jag får stöd av andra. Jag tror att andra tycker att jag klarar mig själv eller får skylla mig själv? Men i våras fick jag stöd i en vuxenmobbning, och som barn och tonåring fick jag det vid ett par tillfällen som jag vårdar med ömt hjärta. Det är fantastiskt med människor som orkar ingripa. Med tiden har jag växt i förståelsen av skälen till att själv skydda sig. Min respekt kan man dock inte vinna om man skyddar förövaren. Det bara är så.

Sen ska tilläggas att de senaste fyra åren har jag själv varit, om inte en mobbare, så inte långt därifrån i mitt tänkande. Jag hade tidigare en inställning till människor som gjorde att jag nästan inte kunde tänka onda tankar. Det kan jag nu, och det är jag paradoxalt nog tacksam över. När människor kliver över lik, är egoistiska, ljuger, manipulerar, utnyttjar och så vidare behöver man kunna kalla en spade för en spade. Det är fint att du inte vill döma. Jag dömer och jag dömer hårt.