Ja, när min sambo är hemma tar allting mycket längre tid. Hinner mer när jag är ensam hemma med barnet.
Han stör mig med allt och är typ i vägen.
Sen tycker han att jag stressar med barnets utveckling.
Känns som att han sinkar mig medvetet för att jag inte ska få rätt i att barnet är moget för nästa steg.
Potta, eget rum, inte äta på natten, äta nya saker, gå-träna.. ni förstår.
Han har ju rätt. Lugna ner dig. Och yra inte på överallt, andra behöver plats också.
Jag tycker inte att det är rätt mot barnet att rutiner fallerar på helgen för att pappan råkar vara hemma.
Exempelvis att barnet nästan är helt blöjfri om man bara sköter pottandet.
Han fullföljer inte helt enkelt. Det är oftast diskussioner om en rutin som tar en massa tid. Han säger att det är ?min idé? och inte barnet som vill. Därför behöver han inte hjälpa till.
Det trots att BVC har rekommenderat saker.
Ni är många som inte är pålästa kring potträning märker jag.
Ville dock inte att diskussionen skulle handla om primärt det.
Ni skriver att jag ska tagga ner men ni kan också lugna er lite.
Jag förstår dig till viss del, även om jag håller med tidigare inlägg om att du inte ska stressa på så med barnets utveckling.
Exakt så med pottan gjorde min man också, jag reagerade men brydde mig inte nämnvärt. Har gått superbra med potträningen ändå och tror faktiskt inte att det sinkade den något alls för att ha var så bekväm för rutinpotta.
Men här hemma tar allt längre tid när vi båda är hemma mot om jag är själv med barnet. Men det beror på att jag då räknar med att vi hjälps åt och inte alls planerar tiden som lätt rinner iväg och plötsligt är det lunch som ska göras eller något och lekplatsen får vänta ännu längre.
Är det däremot bara jag och barnet planerar jag morgonen (eller vilken tid det nu är på dagen) i detalj, lägger fram kläder, fixat matsäck, packat väska etc.
Tack för ett inkännande svar.
Du beskriver precis hur det är hos oss. Tiden med allt möjligt bara rinner iväg när vi båda är hemma.
Det blir lite ?allas ansvar, ingens ansvar?.
Shit vad det dras slutsatser om mig som person på väldigt lite information egentligen.
Jag kan förstå tanken att det ska chillas lite men jag märker ju att mitt barn mår bra av tydliga rutiner. Ni vet inte alls hur vårt barn är eller vilka utmaningar vi har.
Håller med den som säger att vi behöver lite planering i familjen och tror att det skulle göra att vi alla slappnade av lite. Man vet när och vad som ska bli gjort. DÅ menar jag inte att man ska planera ALL tid.
Hör och häpna men jag gillar att vara spontan ibland.
Men då kan man inte planera upp all tid för då finns inte rum för det.
Platta organisationer i all ära. Anser ändå att det ibland behövs att någon tar kommandot och säger att nu gör vi såhär. Annars kan det lätt bli två velpottor som står där och ska vara gulliga mot både barn och varandra. Sen behöver det inte vara samma som bestämmer eller tänker ut lösningar på saker.
Det där med blöjfrihet. Det är ett faktum att vi är sena med potträning i Sverige. Barn blir blöjfria i allt senare ålder.
Såg någon skriva att vad gör det?!
Jo, barns självkänsla ökar av att klara av en sån sak. Risken för förstoppning och urinvägsinfektion minskar. Förstoppning är en vanlig orsak till att föräldrar söker vård för sina barn. Tänk om dessa resurser hade kunnat läggas på något annat? Både miljö och ekonomi tjäna på det.
Man läser verkligen in vad man vill efter sina egna erfarenheter. Du likställer mig med ditt ex. Min utgångspunkt är snarare att ge mitt barn en annan uppväxt än den jag själv fick.
Tyckte att jag framhöll att jag hade fått bra tips i tråden men man kan inte ta till sig alla för att framstå som ödmjuk. Det är rätt gränslöst att skrida till verket med alla råd från ett nätforum.
Det är många som skriver seriöst men en del vill bara raljera.
Ville inte läsa nedlåtande saker om varken mig eller min sambo utan mer lätta på trycket och se om andra kände igen sig.
Det där med att vägra bajsa på förskolan/skolan är nog en rätt vanlig sak. Jag som vuxen går väldigt sällan och bajsar på jobbet. När jag är på resa kan det ta flera dagar innan behovet uppstår. Detta är inget som tar upp mina tankar så mycket men klart att man inte mår så bra när det har gått för många dagar.
Har inte hunnit med något svar. Men så kul ändå att tråden lever vidare.
Var barnet sover är väl många faktorer som avgör.
Vet många som upplever att man stör varandra när man sover i samma rum. Det ligger mycket status i att barnet ska sova som ett ljus i sin egen säng i sitt eget rum typ 11 timmar i sträck. Det anses vara något som man som familj har uppnått.
Den här stressmamman har märkt att VÅRT barn sover bättre på natten om vi har vilat tillsammans i vår säng på dagen.
I vårt fall verkar det vara någon närhetsdos som måste fyllas. Den har givetvis varit olika i olika perioder.
Varit så nöjd någon gång över en fin vila på dagen i egen säng i eget rum men det blev inte bra på natten sen.
Här är så mycket folk som vill läsa in så mycket dåligt och missförstå.
Menade inte att JAG tycker att det är en statusgrej att barnet får sova i egen säng hela natten utan att min upplevelse är att den allmänna diskussion går åt det hållet. När barnet sovit gott i sin säng och jag har berättat det för folk så har de vänt sig till barnet och sagt ?åhhh så duktig du är?. Det har inte hänt att de säger att barnet är duktigt för att det har gosat hos mamma hela natten.
Det är väl bra att man förstår att sitt barn behöver en viss dos av närhet för att må bra? Det vore läskigt om man inte noterade detta och därmed inte finns där för sitt barn i det behovet. Det kräver en hel del lyhördhet som inte en robot klarar av.
Men jisses! Ni missförstår ju TS medvetet för att kunna hacka på henne. Skärpning!
Den frågan är bara för att spela djävulens advokat.
Om det något man får frågor om som förälder så är det sömn och mat.
Klart att jag själv kanske berättar ibland för man skulle ju ljuga om man säger att man inte är nöjd över en god natts sömn. Men då är det inte för status utan mer för att det är bra att man har fått sova. Jag berättar gärna när det har varit kaos också. Hellre det för att inte spela några charader.
Mina föräldrar frågar ofta om det.
För min pappa med fru är det definitivt en diciplingrej.
Eller status. Kalla det vad du vill men utifrån hur de pratar så är det någon kvalitetstämpel på ens föräldraskap om man uppnår det.
För min mammas del handlar det mest om att hon är mån om min hälsa. Haft sömnproblem pga skiftarbete tidigare och hon vill mest kolla om jag har fått sova.
Jag tycker egentligen inte att det är jobbigt när pappa frågar. Hans tankesätt kommer från min farmor som har haft ett ganska kärlekslöst sätt mot sina barn. Pappa har försökt vara annorlunda mot oss men det når inte ända fram alltid.
Är mer brydd över pappas fru. Det ska alltid jämföras och tävlas bland deras totalt 8 barnbarn.
Mamma är väldigt fin som frågar av den anledningen.