Hinner inte med barnet när sambon är hemma

Det blir lätt så om man inte har en tydlig ansvarsfördelning. Vi upplevde att vårt hem delvis blev som en arbetsplats när vi fick barn. Tänk som ni gör på jobbet - planeringsmöten med beslut och utdelade ansvars- och arbetsuppgifter. Då funkar det bättre. Låter hemskt formellt men det behöver det inte alls vara. Stäm av på kvällen innan vad ni ska göra nästa dag, vem som packar mellis mm att ta med till lekplatsen och vad ni ska äta till lunch och vem som ska laga den och när. 

På jobbet förväntar man sig inte att kollegorna kan läsa ens tankar, och det kan man inte göra i en familj heller. Se er som ett arbetslag. 

Du missförstod. Jag menade att de måste börja planera TILLSAMMANS, inte att TS ska vara chef. Att veta att det man ska äta till lunch om några timmar finns i kylen och att man är överens om vem som ska se till att den hamnar på bordet är väl knappast hysteriskt? Tvärtom frigör det massor med tid. Den som inte ansvarar för maten kan tex sticka iväg och göra något kul med barnen istället. 

Planerar man inte blir det istället lätt som i TS familj - ingen tar ansvar, inget blir gjort. I en familj där istället alla tar ansvar och massor blir gjort (eller familjer med en diktator och en slav) behövs så klart mindre planering. Då blir saker gjorda ändå. Men TS skriver uttryckligen att den vaga ansvarsfördelningen gör att de inte får något gjort. Då behöver man styra upp det. Så noga som jag skrev planerar inte vi i vår familj, men TS familj verkar behöva det. De lyckas ju inte ens få barnet att sitta på pottan på helgen. 

Planerar ni aldrig ledig tid i er familj? Hur får ni i så fall till semesterresor, släktmiddagar, utflykter, teaterbesök? Vad gör ni om båda föräldrarna bestämt sig för att träffa kompisar när barnet har fotbollsmatch mm mm? Lever/arbetar man tillsammans måste man planera. Om ni inte är tankeläsare, vill säga. 

Och därför uppmanade jag dem att planera istället. 

TS skriver: 
Tiden med allt möjligt bara rinner iväg när vi båda är hemma. 

Det blir lite ?allas ansvar, ingens ansvar?.

Och det här tycker hon exakt beskriver hur det är hemma hos dem: 

Men här hemma tar allt längre tid när vi båda är hemma mot om jag är själv med barnet. Men det beror på att jag då räknar med att vi hjälps åt och inte alls planerar tiden som lätt rinner iväg och plötsligt är det lunch som ska göras eller något och lekplatsen får vänta ännu längre. 

Är det däremot bara jag och barnet planerar jag morgonen (eller vilken tid det nu är på dagen) i detalj, lägger fram kläder, fixat matsäck, packat väska etc. 

Rätt tydliga tecken på att de behöver börja planera, tycker jag. 

Men jisses! Ni missförstår ju TS medvetet för att kunna hacka på henne. Skärpning!