Tycket det var ett konstigt bemötande av läkaren. Visst det är svårt att få igenom sjukskrivning för utbrändhet men du behöver nog minst 3 månader på heltid för att sedan se. Två veckor på 50% är lite.
Har du möjlighet att gå till en annan läkare alt via företagshälsovården?
Jag har varit utbränd. Det går inte över med ångestdämpande och 50% sjukskriven i två veckor. Inte alls. Behövs längre tid än det. Jag var sjukskriven ett år, vara av ett halvår på 100% innan jag långsamt trappade upp. Jobbade inte på en stressig avdelning som ts.
Sp glad jag träffade en vettig läkare som lyssnade på mina behov utifrån hur jag hade det. Inte vara slängde fram ångestdämpande och 50% sjukskrivning i två veckor.
Anonym (Saski): Det skrev jag aldrig heller. Min poäng var att utbrändhet, eller nära utbrändhet inte kureras med två veckors sjukskrivning på 50% och ångestdämpande. Och det borde en bra läkare veta. Ts träffade en dålig läkare som agerade fel i hennes situation.
Ts har förövrigt alla symtom på utbrändhet.
Nu vet vi förövrigt inte om ts bot ihop med sin partner. Eller hur hennes hemsituation ser ut.
Hennes symtom kan också vara symtom på graviditeten. Det går inte att dra några som helst slutsatser och eventuell diagnos med den knapphändiga information som finns i TS.
Läkaren ska ringa upp mig för vidare planering men det känns jobbigt att be om längre sjukskrivning och riktigt jobbigt för självkänslan hela situationen.
Det var lite därför jag gjorde denna tråd för att se vad andra tycker, ifall jag är berättigad till sjukpenning i det läget som jag är i eller ifall det enda rätta är att jag går ner i arbetstid istället och får ta den ekonomiska förlusten. Jag har egentligen inget problem att göra det och jag och min sambo har diskuterat det och klarar av det MEN samtidigt vill jag ju att det ska bli rätt för mig.
Jag vet inte om jag är utbränd/påväg dit eller en trött mamma som är gravid och tycker lite för synd om sig själv och får bidrag för något jag inte ska ha bidrag för vilket jag inte under några omständigheter vill.
Jag är ofantligt trött, ont i leder, huvudvärk, magont, ingen aptit, glömsk, koncentrationssvårigheter, ledsen, drömmer mardrömmar, många uppvak, minns sällan min bankkod och hjärtklappning minst en gång per dag men allt jag känner kan ju vem som helst säga beror på hormoner och en jobbig livssituation. Det var även läkaren inne på. Jag har inte ens fyllt 30 och känner såhär. Min partner tar minst lika stort ansvar som jag både i hemmet och som förälder så där finns inget som behöver förändras. Utan honom hade situationen varit väldigt mycket värre.