• Anonym (Max)

    Hur gick det för er ofrivilliga pappor?

    Var 21, hon 20. Vi var ett par, men jag såg ärligt talat ingen framtid för oss. Ville ut och resa, backpacka i Australien, plugga vidare, göra allt annat än leva familjeliv. Hon blev gravid. Jag var timanställd och hon pluggade. Första trimestern var jag i total förnekelse. Runt vecka 14-15 eller vad hon var i, då släppte det. Berättade för mina föräldrar, och de var så stöttande så jag insåg väl nånstans att min panik var rätt obefogad. Mycket av allt det jag ville göra, det går att göra även med barn. Och det har vi gjort med barn. Runt halvvägs vid det stora ultraljudet så såg jag fram emot det, en liten son skulle jag få.

    ...sonen fyller snart 9 år och vi har fått några barn till. Är gifta. Bor i villa. Har pluggat och arbetar sedan några år tillbaka på ett jobb jag älskar.

    Och jag är ärligt talat så glad över hur allt blev. När jag stod där med min nyfödda lilla son, och min tjej som kämpat i två dagar med att föda ut honom, det var fasen ren och skär lycka OCH världens största sporre att ge honom och oss ett fantastiskt liv!

Svar på tråden Hur gick det för er ofrivilliga pappor?