Hur gick det för er ofrivilliga pappor?

Jag betalade underhåll alla år. Det gick bra för sonen. Jag kunde dock aldrig sluta tänka på sonen och det följde med mig i hjärtat hela livet i 50 år. 2 gånger sökte jag upp honom. Några gånger ville jag ta kontakt men skuldkänslor fick mig att inte våga och tankar på att jag kanske får en smocka fick mig att avstå de flesta gånger. Sedan, när jag fick en dödsdom på ålderns höst sökte jag kontakt och vi sågs. Var glad att han då inte vände mig ryggen. Då kände jag att vi borde haft kontakt tidigare, vilket jag sa. Det kändes bra i mig att vi hade kontakt mitt senste år innan jag gick bort. Jag testamenterade en stor summa pengar till honom i ett testamente 15 år tidigare vilket han fick av mig efter jag gått bort.

En sann historia. Och du tror att du glömmer bort att du har barn bara du avsäger dig att vara en del av barnets liv? :-/ Du får leva med det ändå inom dig att du har ett barn. Du kommer undra vad det gör, hur det mår, om du gjorde rätt val osv vid tillfällen hela livet igenom.

Jag är nära släkt till pappan.