Livet handlar ju om prestation mot belöning i olika former.
Sen är det något som skett de senaste åren. Alla är fan sjuka jämt, i mina barns skola är det mer regel än undantag att lärarna är sjuka var och varannan vecka vilket ställer till det otroligt mycket i klasserna. Pratade med min mor om min skolgång och ingen av oss kan minnas att lärarinnan var sjuk någonsin. Vikarie var otroligt sällsynt.
Lika så på min arbetsplats. Vi är två personer av 14 totalt som har normal sjukfrånvaro dvs kanske en vecka per år max. Resten har mer sjukfrånvaro än närvaro på arbetsplatsen. Alla känner efter så in i helvete åh jag kände mig lite hängig så jag stannade hemma är standard kommentar. Och sen undrar kollegerna varför de ligger så långt efter lönemässigt gentemot mig och den andra kollegan som faktiskt är på jobbet. Jo för vi presterar och inte bara det, vi gör det som våra sjuka kolleger borde gjort också.
Kanske inte helt fel med lite krav i lägre åldrar så vi får en lite mer arbetsduglig generation framöver