Barnlängtan versus sexliv
Hej.
Jag är 35 och har sen jag var 25 haft stark barnlängtan. De tre sista åren starkast hittills. Jag är nöjd med att bara ha sex ett par ggr per månad, sexlusten kickar mest bara in innan ägglossningen. Har haft lust andra dagar också tidigare men det har minskat allt eftersom åren gått och vi inte har tagit steget till att bli med barn, trots att jag förklarat så många gånger hur mycket jag vill och hur mycket jag längtar.
Min man är inte nöjd med det, vilket jag kan förstå på ett visst sätt. Ett sexliv båda är nöjda med är viktigt för relationen.
Min vilja och önskan att få bli mamma väger tyngre för mig än att ha sex oftare.
För min man är det tvärtom, sexlivet måste "fixas" först, sen kan vi fundera på barn.
Jag känner mig så ledsen och vilsen.
Är jag dum som tror att jag kommer få mer lust till sex om han säger ja till att försöka eller är det orealistiskt?
Eller är jag tvungen att följa hans väg för att få mina önskningar att bli sanna? Jag är otroligt rädd för att inte få bli mamma, att det ät försent för att min fertilitet minskar. Har redan haft iallafall 2 missfall vad jag vet. Graviditeter som kommit till av ren slump.
Att skaffa barn på dessa (dina) premisser är toppen av egoism. VAD skaffar man barn för? Sin egen egoism (vill ha, vill ha!) - eller för barnet?
Din relation är som bäddat för att du slutar som ensamstående förälder med allt tråkigt som det innebär. Och som slutligen går ut över barnet. För min egen del, om jag skulle blivit det barnet hade jag verkligen kunnat styra min "förtjusning".
