Hur säger jag detta till min transdotter?

Jag har en 19-årig dotter som är transkvinna. När hon kom ut för ca ett år sen var det som att hon blev en helt ny människa - alltså inte bara ifråga om könstillhörigheten, utan även ifråga om mående. Hon var glad för första gången på många, många, många år, och jag kände verkligen att nu, nu vänder det! Nu kanske vi äntligen har kommit fram till roten till varför hon mått så fruktansvärt dåligt i så många år. Det var en sån enorm lycka! 

Sen dess har det dock återigen blivit successivt sämre med hennes mående, och nu är vi tillbaka i samma vidriga kaos av depression och mörker, med självskadebeteende, självmordstankar osv. Jag har i det längsta tänkt att det beror på att det är så lång väntetid till utredning och behandling (det är även hennes egen förklaring), men mer och mer börjar jag känna en gnagande oro över att det kanske även är så att hon faktiskt har misstagit sig beträffande sin könstillhörighet. Det låter helt sjukt när jag säger det så här, jag vet - men jag kan ändå inte låta bli att tänka "tänk om?" Även om jag absolut inte menar att ifrågasätta hennes upplevelse kan jag inte låta bli att tänka tanken att hon kanske bara dragits med i en trend... 

Jag skulle så gärna vilja säga till henne att om det skulle vara så att hon faktiskt själv skulle börja ifrågasätta det hela så finns det ingen skam i det. Att vi älskar henne och respekterar henne precis lika mycket oavsett om hon en dag skulle omvärdera sitt beslut. Men hur säger jag det utan att på samma gång antyda att jag inte tror på hennes upplevelse?

Jag skulle verkligen vara enormt tacksam för alla tips jag kan få beträffande detta - och tack till alla som orkat läsa ända hit!

Ja herregud, vad mycket som blivit tabu att säga. Och säger man fel så blir man utskälld.

Får man säga att en transkvinna är en kvinna som ser ut som en man tills hon blivit opererad? Tydligen så kan man vara en kvinna fast man saknar bröst och livmoder men har en snopp. Och då kan man kräva att få gå på damtoaletten.

Gudnåde en om man säger "han" om någon som ser ut som en pojke/man och känner sig som en kvinna. Inte ens "hen" duger, nej "hon" ska det vara.

Det du ser kan vara helt fel.

Om jag någonsin skulle stöta på någon som sade sig vara "trans" så skulle jag undvika den personen till varje pris. Inte för att jag hatar eller ser ned på dem. Men för att jag skulle känna det som att jag gick på glashal is. Närsomhelst skulle jag säga något fel och då skulle det vara mitt fel att vederbörande mådde dåligt.

Ursäkta off topic men jag blir så trött på alla som ska snäsa av den som "säger fel". Vad blir det för samhälle när man inte ens får ställa en fråga utan att bli avsnoppad?

Att försäkra sitt barn om att den är vuxen, samtidigt som man pratar om livet i allmänhet är inte heller att helt ta ett steg tillbaka och "tillåta" barnet att vara sjuk/trans/whatever.

Man kan definitivt som vuxen ha en diskussion med sitt barn, men man behöver också inse att det finns olika vägar för en människa och man har inte alltid alla svar. Utom här på familjeliv då!

Varken vården eller samhället har tillräckligt med kunskap om psykisk ohälsa och ovanliga tillstånd. Så det är inte solklart hur man ska göra. Jag tänker att man faktiskt kan vara ett gott stöd åt sitt barn, utan att ifrågasätta dess könsidentitet, eller det som den här och nu upplever.