Mitt syskon anklagar min partner för att bestämma allt

Fast han grundar ju sin oro på helt absurda saker så frågan är om det är omtanke då? 

Min bror säger att alla Södermalmsbor utsätter sina barn för misshandel genom att låta barnen bo där bland vänsterradikaler och surdegsbakande kulturarbetare?. han likställer detta med barnmisshandel. Är det rimligt? 

Det handlar om att jag sagt att jag inte längre kan bestämma allt själv då jag är i en relation. Att jag får göra saker jag inte kanske har 100% lust med. Typ att hans mamma ville att vi skulle gå ut och äta och hon älskar indisk mat och vill gå på en indisk restaurang. Jag hade inte själv valt en indisk restaurang om jag valt att gå ut och äta. Jag kan äta det men jag hade föredragit andra saker istället. 

Mitt syskon tycker då att jag inte längre får vara mig själv?. 

Faktum är att jag alltid bestämt och till största delen alltid får som jag vill. Så att äta indisk mat trots att jag inte förstår hur man kan gilla feta såser med en massa kryddor det är inga problem. För det står mellan att vara ensam för resten av livet och att kompromissa. 

Sedan handlar det om var vi bor. Mitt syskon vet att jag inte älskar stadsdelen vi bor i. Men jag har inte ekonomi till att bo i den stadsdelen jag vill. Hade tidigare en mindre hyresrätt i den stadsdelen men att köpa något där som är lite större skulle kosta runt 8 miljoner och uppåt. Därför får jag nu bo i en stadsdel jag inte 100% uppskattar men jag får bo stort och bo i den finaste delen i den stadsdelen. Mitt syskon tycker även där att min sambo bestämmer. Varken jag eller min sambo har råd med en lägenhet i dagsläget för 8 miljoner. Vi har råd med 6-7 miljoner och just nu är det inte läge att sälja och köpa nytt?. Men vi har planer inom några år att flytta dit jag vill. 

Mina föräldrar tycker inte min sambo är kontrollerande eller elak men ja min pappa spottar ju också på Södermalm och undrar hur fan vi kan bo där?. Att det bara är massa vänsterflum människor och att alla bakar surdegsbröd och är veganer?. 

Så mitt syskon och pappa är eniga om att man inte kan bo på Södermalm. Jag anser väl att det finns tunnelbana och buss och att vi inte bor 50 mil till närmaste stadsdel. 

Hej Ts! Jag förstår att du tycker det här är väldigt jobbigt, jag är i lite liknande sits men kanske inte om exakt samma saker men det är verkligen inte roligt när ens familj inte riktigt accepterar ens partner. 

Hur gammal är din syster? Hon låter rätt ung? samtidigt som hon verkar vara lite avundsjuk och tycks det är jobbigt med förändringar. Vore jag du skulle jag se till att umgås lite på tu man hand med henne. Det kanske är så att hon känner sig lite bortglömd och att du mest har fokus på din sambo nu för tiden. Jag tror det kommer gå över med tiden isf. 

Beträffande din pappa så är det verkligen inte en trevlig sak att säga och hålla på när ni bor där. Vissa kan bara inte hålla saker för sig själv. Riktigt konstigt beteende, då kan väll han skänka nån miljon eller två så ni kan flytta till Östermalm då? - Hade jag kontrat med? 

Mamma säger att han måste processa detta och landa i att jag numera bor på Södermalm och inte den östra delen längre. Hon säger att det är tufft att hantera?.

Har din pappa och bror tidigare kunnat bestämma en hel del över dig? 

Ju mer du skriver desto galnare verkar de... 

Hur har din mamma det? Bestämmer de över henne eller är hon fri att leva som hon vill? 

Jag brukar väl vara den som sparkar bakut och skriker väl att jag bestämmer själv. Brosan har väl ett flertal gånger genom åren anklagat mig för att vara psykopat då. 

Pappa brukar skrika tillbaka och mamma går in och försöker lugna och typ säger till mig att vara tyst men att hon ska lirka med pappa. Mamma gillar inte heller Södermalm men har accepterat det iaf. Det är inte så att jag flyttat till någon småstad mitt ute i ingenstans. 

Men det är väl på den här nivån det alltid varit och när jag tillslut blir arg så har jag problem. Mamma har ju ett flertal gånger genom åren tagit med mig till en psykiatriker och pumpat i mig lugnande istället?. Det var ju mer i tonåren men hon tyckte att det va jag som hade svårigheter då. 

Tillslut sa en läkare till mig att det inte va jag som va galen utan min pappa?. Att mina reaktioner va fullt rimliga utifrån situationen. 

Jag brukar väl vara den som sparkar bakut och skriker väl att jag bestämmer själv. Brosan har väl ett flertal gånger genom åren anklagat mig för att vara psykopat då. 

Pappa brukar skrika tillbaka och mamma går in och försöker lugna och typ säger till mig att vara tyst men att hon ska lirka med pappa. Mamma gillar inte heller Södermalm men har accepterat det iaf. Det är inte så att jag flyttat till någon småstad mitt ute i ingenstans. 

Men det är väl på den här nivån det alltid varit och när jag tillslut blir arg så har jag problem. Mamma har ju ett flertal gånger genom åren tagit med mig till en psykiatriker och pumpat i mig lugnande istället?. Det var ju mer i tonåren men hon tyckte att det va jag som hade svårigheter då. 

Tillslut sa en läkare till mig att det inte va jag som va galen utan min pappa?. Att mina reaktioner va fullt rimliga utifrån situationen. 

Jag har försökt att umgås med min bror. Han har inte tid och har ingen lust, han vill inte prata med mig alls om jag nämner min sambo. Avundsjuk har jag svårt att se. Han är nästan 35 så inte så ung. 

Jag har sagt till min pappa att han självklart får sponsra så jag kan flytta till typ Östermalm och då tycker han jag är oförskämd och kan skrika på mig att jag inte ska tro att han i framtiden ska sitta barnvakt till sitt barnbarn för han kommer minsann inte sätta sin fot på Södermalm. Jag vill inte ha honom som barnvakt alls och aldrig tänkt tanken på att han ska vara det för jag tycker att han har attitydproblem. Men det är verkligen rubbat att vägra umgås med ett barnbarn i framtiden för att barnbarnet är på Södermalm.

Mamma säger att han måste processa detta och landa i att jag numera bor på Södermalm och inte den östra delen längre. Hon säger att det är tufft att hantera.

Fast han grundar ju sin oro på helt absurda saker så frågan är om det är omtanke då? 

Min bror säger att alla Södermalmsbor utsätter sina barn för misshandel genom att låta barnen bo där bland vänsterradikaler och surdegsbakande kulturarbetare?. han likställer detta med barnmisshandel. Är det rimligt? 

Jag har försökt att umgås med min bror. Han har inte tid och har ingen lust, han vill inte prata med mig alls om jag nämner min sambo. Avundsjuk har jag svårt att se. Han är nästan 35 så inte så ung. 

Jag har sagt till min pappa att han självklart får sponsra så jag kan flytta till typ Östermalm och då tycker han jag är oförskämd och kan skrika på mig att jag inte ska tro att han i framtiden ska sitta barnvakt till sitt barnbarn för han kommer minsann inte sätta sin fot på Södermalm. Jag vill inte ha honom som barnvakt alls och aldrig tänkt tanken på att han ska vara det för jag tycker att han har attitydproblem. Men det är verkligen rubbat att vägra umgås med ett barnbarn i framtiden för att barnbarnet är på Södermalm.

Mamma säger att han måste processa detta och landa i att jag numera bor på Södermalm och inte den östra delen längre. Hon säger att det är tufft att hantera?.

Förlåt, men vilken Stockholmare skriver/omtalar ens Söder som Södermalm utöver officiella dokument? Östermalm, Norrmalm och Söder. TS låter allmänt inte som nån som satt sin fot i Stockholms innerstad, sociolekten rimmat inte.