Grejen är ju att familj oftast triumfar bra mycket högre än en väskap att hålla liv i. Tyvärr kamske , men så är det. Har inte en enda vän kvar och det har nog skett ömsesidigt.. Man är sin familj närmast när det kommer till kritan. Har blivit dissad många ggr men bryr mig inte idag...
Viktigast är barnen för mig iaf. Typ topp 100.
Vänner fyller inte samma funktion när kroglivet är över kan jag känna... sen "ses" man på nätet oxå
Så hon är hans naiva och gratis hushållerska och barnflicka alltså?
Jag känner inget förakt eller missunnsamhet. Kan förstå att mitt sätt att uttrycka då jag skrev att hon adopterats in i en familj, kan tolkas så. Jag kan ha sarkastisk humor vilket är opassande i en del sammanhang.
Däremot känner jag mig besviken, ja det gör jag. Det är inte riktat mot specifikt henne utan situationen. Tycker det är såå typiskt kvinnligt att försvinna när man träffat en man och liksom isolera sig med mannen och dennes familj. Till den grad att man inte släpper in en utomstående. Mannen däremot är smartare än så. Han upprätthåller sina kontakter osv. Rätta mig om jag har fel men tror der finns forskning inom ämnet om vi skulle söka.
All kärlek till er, menar inget ont. Sedan är det upp till varje person hur man vill leva, det kan jag köpa. Men att jag känner mig irriterand och besviken och inom ramen för vad som är ok uttrycket mig, det blir nog svårt att ta ifrån mig.