Tonåring-Adhd-Empati-Hygien-Hjälp

Min dotter med ADHD (12 år) kan reagera likadant. Dock inte alltid. Om syskonen slår sig kan hon bli arg och irriterad. Tycka att det är överdrivet att skrika och att det inte kan ha gjort så ont.

Hon kan också vara den mest empatiska och omtänksamma människa jag känner. Som kramar, frågar hur det är och försöker hjälpa till när hon ser att det behövs. Hon är snabb på att ta initiativ när ingen annan vet vad de ska göra. Både vuxna och barn. Och hur irriterad hon än kan bli på syskonen hemma så är hon deras största beskyddare om det händer något ute i världen.

Tror den arga känslan uppstår främst vid höga ljud, alltså skrik eller höga gråt. Hon reagerar även så när hon själv blir rädd eller något går fel vilket får mig att tro att det händer något i henne själv som hon inte kan hantera. Alltså inte en fråga om bristande empati, utan att det snarare väcker starka känslor hos henne av obehag och maktlöshet. Även om jag har förståelse för dessa känslor så är det fortfarande något som hon måste lära sig att hantera och det blir faktiskt bättre för varje år som går. Hon får använda mig som ett bollplank att kasta ur sig jobbiga tankar på, men hon får aldrig ta ut sådana känslor på andra. Det blir faktiskt bättre och bättre för varje år som går.

Jag själv och flera på min sida i familjen har adhd. Ingen av oss har bristande empati. Gemensamt är att vi alla varit kärleksfulla, skrattat mycket och haft mycket humor med oss genom livet. Vi är flera som arbetar med andra människor, brandman, ambulanssjuksköterska, teamledare, förskolelärare, personlig assistent... många har inställningen att "man alltid hjälper till om man kan". Som vuxna har vi aldrig haft konflikter eller några våldsamma diskussioner. Vi träffas flera gånger per år och reser ihop. Vi pratar öppet och helhjärtat och respekterar varandra. Det finns alltid en vänlig röst att prata med eller en hjälpande hand när det är dags att renovera, flytta eller behövs barnpassning.

Med det sagt så har vi givetvis varit barn och tonåringar där det inte varit riktigt lika friktionsfritt. Det har funnits konflikter med jämnåriga, ifrågasättande av lärare, stolar kastade i klassrummen. Vi har skolkat, gjort dåliga val och förmodligen varit mer utsatta än många andra. Flera har fått läsa upp behörighet på komvux innan det gått att plugga vidare.

Det blev ett väldigt långt och personligt inlägg. Men summan av kardemumman var i alla fall att försöka ge lite hopp! Det kan bli bra. Tonåringar är extra svåra över huvud taget tror jag. Det är en tid att frigöra sig från familjen och bi vuxen. Stor, stor kram!!