Så rädd för förlossningen!

Och jag glömde nämna, angående att spy. Jag spydde under min första förlossning men inte den andra. Under den andra så spydde jag dock två veckor innan förlossningen och kände att jag behövde spy under förlossningen, men det kom inget. Det är också helt individuellt om man spyr eller inte, men vissa gör det av lustgasen har jag hört. Så tänk på att inte överdosera lustgasen utan följ instruktionerna du får om det. Typ långsamma andetag och andas både in och ut i munstycket.

Har fött ett barn och väntar nu ett till.

Mitt största tips är att läsa en bok (ev ljudbok) eller kurs i "Föda utan rädsla". Det hjälpte i alla fall mig oerhört för att få strategier för att förhindra mig från att spänna mig och hamna i panikläge när det onda kommer. Ger också bra information om hur kroppen och födandet fungerar vid stress/panik/flight or flight versus trygghet och avslappning i födandet, vilket för mig gav ytterligare en morot för att verkligen jobba mig ifrån rädslan som annars kan hämma förlossningen. Ger också information om förlossningens faser och vad man kan förvänta sig; t.ex. att värkarbetet har pauser emellan sig där du kan få möjlighet till vila och återhämtning emellan värkarna (under förutsättning att kroppen inte är i panikläge då den inte kan tillgodogöra sig pauserna lika bra). 

Sen förstår jag fullkomligt att du är rädd för att ha ont, och det är fullt mänskligt. Tror du att du ändå skulle kunna försöka tänka smärtan som något positivt? Att det är smärtan som hjälper förlossningen framåt. Supersvårt att få till, men effektivt. Det fick jag också hjälp av med hjälp av föda utan rädsla.

Sen kanske du kan fundera över vad det är som gör att du får panik av känslan att åka till förslossningen till exempel. Kan du jobba med den panikkänslan innan det är dags om du vet vad den beror på?

Tänker kort och gott att det är din panik och din rädsla som kommer vara ditt största hinder när förlossningen väl är på gång. Inte smärtan och det du uppger att du är rädd för egentligen. Det är såklart inte är speciellt roligt att ligga i smärtor och spy, men du vet inte på förhand hur din förlossning kommer att bli. Du kanske inte alls spyr, och känslan på värkarna kanske inte alls är som du tänkt dig. Det viktigaste är att du har verktyg så att du känner att du är förberedd för vad som än kommer.

Personligen tyckte jag att värkarna i öppningsfasen var sjukt jobbiga, vilket var lite otippat för mig då jag mest hade hört att sista delen var värst. Jag försökte hantera det genom att känna in i kroppen vad jag kände att jag behövde; för mig hjälpte det då att kunna röra på sig i värkarna. Sen när slutfasen och krystvärkarna väl kom kändes det nästan skönt; som att kroppen jobbade på själv och att jag bara kunde följa med. Men det är ingenting jag hade förväntat mig innan, och därför var det bra (för mig) att jag hade verktygen i första fasen så att jag inte hamnade i panikläge och kroppen kunde göra vad den "behövde" i senare fasen.

Tack så himla mycket för ett så utförligt svar! Det gör att jag känner mig lite tryggare. ❤️ Vilken tur att din förlossning blev så bra. Jag hoppas verkligen min blir det med och att jag kan landa lite i tankarna. Bara en månad kvar nu så man är lite nervös. 

Tack för svar! Ja jag tror med att min rädsla kanske kommer vara mitt hinder. Så svårt att veta innan. Jag hade velat veta lite i förväg hur en värk känns. Hade varit skönt och veta om man kommer få panik av smärtan innan eller om man liksom kommer tycka det är helt okej och ta sig igenom att bra. Är rädd för krystningsfasen med. Att det ska kännas som att man vill dö typ. 

Prata med din barnmorska. 
Läs "föda utan rädsla". 

Jag hade stor nytta av samtalsstöd, vilket dock var lite tidigare i graviditeten. 

Jag är absolut inte emot epidural (tvärtom, funkade jättebra den förlossningen jag fick den) men skulle tvärtom råda dig att läsa på om så många olika sätt som möjligt att hantera smärtan, både naturliga och medicinska. 

Känner igen mig så mycket. Känslig för smärta, spyfobi och rädd för att få panik för att det gör så ont. 

Mitt bästa tips är läs på! Du kan inte kontrollera förlossningen. Det kan gå precis hur som helst. Men det kommer bli bra. Du kommer få hjälp av vården. läs att föda av Gudrun Abascal. Går igenom väldigt sakligt vad som händer i kroppen och vilka alternativ som finns. 

Tipsar också om att hitta saker att fokusera på förutom smärtan. Något att hålla fast dig i rent mentalt. Det kan vara ett ljud du gör eller din andning eller lustgas eller tens eller något du tittar på eller håller i. 

Det gör ont att föda barn. Jätteont. Men det är inte som att slå sig på tummen med en hammare. För de allra allra flesta kommer inte smärtan som en överraskning. Du kommer ha tid att vänja dig vid hur en värk känns innan de börjar göra särskilt ont. Och värkar kommer och går. När en värk är över kommer den inte tillbaka och varje värk är ett steg närmare bebisen. 

Rent objektivt hade jag en ganska tuff förlossning. Men jag kände mig alltid trygg och jag matade liksom bara på och lät det ha sin gång. Rädsla panik och ångest hjälper liksom inte. Så hitta något annat att klamra dig fast vid så att du behåller kontrollen över dig själv. 

Och alla spyr inte under förlossningen så ta inte ut det i förskott. Men om du händer så vet du att det är för att bebisen passerar spinae och snart är ute. 

Nu har jag haft relativt lätta förlossningar, men jag upplevde endast smärtan som riktigt besvärlig under en kortare tid i övergångsskedet.
Värkarna byggs ofta upp gradvis så man hinner vänja sig vid intensiteten - det bästa är att försöka slappna av så gott det går och vila mellan värkarna. Utdrivningsskedet - ja visst känns det, men den otroligt kraften i värkarna är så mycket starkare än själva smärtan , känslan går inte att jämföra med någonting annat.

Och som andra påpekat så finns det ju alltid epidural - det kan vara bra att säga till att du vill ha det tidigt i förlossningen för det tar tid för vården att få allt på plats.

Hade själv en jobbig förlossning, har i efterhand läst att man ska välkomna smärtan, verkar fungera när jag gjort mig illa i andra sammanhang. Gör faktiskt skillnad.

för mig var det ett rent helvete att föda, även med epiduralen. Men- belöningen är fantastisk såklart, och förlossningen är ju under en begränsad tid. Du klarar det säkert 

Jag har två barn och kan säga att förlossning ett faktiskt inte gjorde särskilt ont. All min smärta satt i ländryggen så det var som lite starkare mensvärk. Jag skulle kunna göra den förlossningen flera gånger om, bara jag slipper vara gravid!
Förlossning två gjorde ondare men det löste sig utan att jag bröt ihop (jag har låg smärttröskel), men jag blev lite groggy av lustgasen och babblade i nattmössan.
Jag hade ingen känsla av att vilja kräkas och har bara en i min bekantskapskrets som kräkts, hon blev igångsatt, så jag tror att den risken är liten.
Det kommer gå fint, lycka till

Tack för alla lugna svar! Jag är fortfarande rädd men försöker tänka att jag måste ju klara det här och att alla andra fixar det. Finns inte direkt nån återvändo