Joakim Lundell har rätt. Varför har folk behov av att hylla sin partner offentligt?

Man kan väl göra både och?

Jag älskar min karl galet mycket och ger positiv feedback till honom i vårt privatliv i stort sett varje dag, likaså nämner jag honom i positiva ordalag till vänner både i verkliga livet och ibland på sociala medier. Det gör mig glad och honom glad (han gör likadant, dock mer sällan på sociala medier då han inte använder det ofta).

Jag ser det inte som "skryt", skryt vore det väl om han själv skrev hur bra han är Jag ser det som uppskattning, som mest sker privat men ibland offentligt. 

Smart kille.

Paret får väl sägas vara nestorer på området. Att han orkar bemöta kritiken, som väl egentligen handlar om att fansen vill ha sitt innehåll, är väl dels bara ett annat sätt att ge fansen sitt innehåll, dels en konsekvens av att paret tycks lida på riktigt av sitt livsval, och jag förstår dem. De var bland de första i Sverige att bli stora och ingen kunde förutse hur det skulle bli att vara tokkänd av egen kraft utan en nepotistisk skyddskrets med hundraåriga anor som backar upp. 

Ja, det är viktigt att göra saker inför andra, eftersom människor är flockdjur. Samtidigt påbjuder flockens hierarki att om fel personer gör saker inför andra ska dessa stötas ut och/eller häcklas.
Pendeln har svängt från fulinfluencers som Jocke och Jonna via fininfluencers som sett det som en väg in i bättre ansedda rum tillbaka till att fulinfluencers är det som blir kvar. Därför beskrivs det beteende som tbh varenda kotte hade ett tag att posta allt, ju mer ju bättre, numera som något motbjudande och anticlassy. Influencers beskrivs inte längre som starka unga kvinnor utan som säljare, vilket har en sämre klang. 
Jag är väldigt fascinerad över hur fort folk "glömmer", eller snarare försöker sopa undan spåren av sina handlingar då de deltog i flockinsta. 

Jag tycker det är viktigt att bekräfta min man på olika sätt, ETT av de sätten är att lyfta honom inför andra. 

Tycker det är lite märkligt att ta någon bakvänd hänsyn till att andra inte är ihop med någon eller att andra inte har det bra i sina förhållanden. Det är ju som att min chef aldrig skulle få berömma någon på jobbet (för usch om andra känner sig sämre) eller att aldrig få säga till någon att ens barn gjort något bra. Eller inte kunna berätta att man beställt en resa, för ojoj om den man pratar med inte kan resa, osv...

När jag varit singel i mitt liv har jag aldrig känt mig avundsjuk på att mina vänner har det bra i sina relationer, jag missunnar dem inget och blir bara glad att höra att de har det bra - liksom jag lyssnat och stöttat om det gått på tok i deras relationer. Tycker det är fint när jag hör dem eller deras partners bekräfta varandra och tar det absolut inte som "skryt". Tar man illa upp av att höra människor ha det bra - oavsett vad det handlar om - så kanske det är något att jobba på. Varför stör det ens?

Sedan har nog Lundell och jag olika syn på det här. Han påstår att de som säger att de har det bra egentligen låtsas. Så har jag aldrig upplevt det i min bekantskapskrets; de som verkar ha det bra har det bra - de som haft det dåligt (och med tiden gjort slut) har tystnat mer och mer om sin relation. Men det kan säkert se olika ut i olika bekantskapskretsar.

Jag tror inte att det är något fel på dig, tvärtom!
Det beror på hur omgivningen beter sig. När jag hade konto i sociala medier så var många av mina "vänner" av sorten som gärna visade upp sig, så jag påverkades av flocken och gjorde detsamma. Jag skäms inte direkt över vad jag gjorde. Jag berättade vad jag såg eller tyckte om det ena eller andra, men jag ångrar majoriteten av mina lajks. De var helt oförtjänta. Barn, lajk. Middag, lajk. Du i soffan på jobbet, lajk. Det var en mycket märklig tid, men det var just som en period man får förstå det. 

Jag tycker inte det är konstigt att beröm kan ges till en viss kollega mer än till andra om hen faktiskt gjort en bra insats och fortsätter göra så. Har ett par på mitt jobb som ligger i mer än andra och då förtjänar de cred tycker jag. Jag är inte en av dem, jag är numera ganska leds mitt jobb

Men du, nu väljer du orden "skryta om sin partner" igen - varför inte kalla det "uppskatta sin partner"? Sedan tror jag inte någon gör det på sociala medier VARJE dag, utan ibland. Men det är klart; har du 200 bekanta på FB och alla ger offentlig uppskattning en gång i månaden åt sin partner, då ser det väl ut i flödet som att det är ofta.

Jag har få vänner på FB numera (har rensat bort alla bekanta), så därav vet jag att de som är där är sanna och snälla människor som blir glada av att se att jag har det bra de gånger jag lägger ut något. 

Men man får tycka olika - dock onödigt att lägga energi på att störa sig tycker jag. Jag blir inte det minsta störd av att människor INTE skriver snälla saker om sin partner offentligt, det får väl alla göra som det passar dem tycker jag

Din kompis beteende liknar hur jag var, utom att jag inte gav lajks som kändes påtvingade. Inte då. Det är i efterhand jag ångrar dem, och jag ångrar även vänförfrågningar till människor där relationen skulle mått bättre av att stanna i det förflutna. Inte så roligt om det första någon skriver är "Det var längesen...". En tydlig markering om att kontakten känns påtvingad för vederbörande.
Vad som liknar är att jag kände ett obehag om "vänner" varken interagerade eller tog bort mig som vän. Det kändes obehagligt och spöklikt. Jag har för mig att jag bad folk att ta bort mig också. Sedan tog jag bort några "vänner" själv och sedan stängde jag ner kontot. Först saknade jag det, men nu hittar jag det jag behöver via min sambos konto. Det räcker bra. 

Det går naturligtvis inte att alla är inloggade dygnet runt och interagerar med allt och alla. Men om din syster inte hade internet en månad och blev borttagen på grund av det så hade hon väl kunnat förklara det, och så hade de kunnat bli "vänner" igen? Relationen utanför sociala medier kan påverkas av relationen på  sociala medier. Jag hade en väninna som aldrig lajkade andra. Hon var hyggligt underhållande och brukade ha runt 20 tummar på sina inlägg, oftast om sig själv. De var bra, det var inget fel på dem. När hon lite fint berättade om en annan vän som aldrig gillade hennes inlägg längre förstod jag ju att hon undrade över vart jag tagit vägen. Men då hon ignorerade mig på nätet så tappade jag lusten att läsa om hennes små hyss och upptåg. Först var det charmigt, och sedan kändes det väldigt ocharmigt efter ett tag. 

Fast vaddå, sociala medier är väl lite som dagböcker idag, fast i mer eller mindre offentlig form?? Jag har inte många vänner/följare och skriver vad jag känner och tänker. Jag skiter väl i hur andra uppfattar det?? Jag stänger oftast av likes och kommentarer, för det intresserar mig inte! Varför får jag inte säga att jag är kär och lycklig? Varför får jag inte berömma min sambo om han gjort någon god mat (mina vänner fattar ändå att det aldrig i livet kunnat vara jag som lagat den maten!). Varför får inte jag beskriva honom som "snygging"? Låter ju helt bakvänt och jantelagen i sitt esse. De som följer mig får fan acceptera att jag har en fin man i mitt liv som gör mig lycklig! Har inget "behov" av att framhäva honom inför andra, det liksom bara blir så när jag tänker högt i mina inlägg, precis som när jag pratar med honom i verkligheten.

Sen finns det ju de som man verkligen undrar vad som försiggår bakom stängda dörrar. De som verkar kommunicera via sociala medier, svara på varandras inlägg och kalla varandra allt möjligt puttinuttigt och det är hjärtan till förbannat. Taggar varandra i såna här memes etc. Då undrar man verkligen vad och för vem de vill bevisa något??

Att någon ens är intresserad av "Jocke och Jonna" är det mest sjuka i den här tråden!

Oj, en öm punkt?? Varför så tjurig? Du får älska Jocke och Jonna hur mycket du vill!
Jag lägger ut exakt vad jag vill på instagram och väljer själv vilka som får se. Inget "behov" jag har alls! Det är ju såklart inte "dagbok" som i DAGBOK à la mellanstadiet där man skrev ALLT!!

Så du lägger upp enbart för att folk ska reagera?? Bekräftelsekåt deluxe??

Du anser alltså att det är lika märkligt att följa en vän, släkting's förehavanden som att följa någon som gjort sig känd genom att rulla sig i bajs?
Ta din medicin, du mår säkert bättre imorrn!

Vilket psycho. 

Jag fattar inte heller att sociala medier kan ha en så stor betydelse för en del. Att de sitter och räknar likes och kollar vilka som tryckt like eller inte. 

Jag har också blivit förvånad flera gånger när par som verkar vara så kära och lyckliga separerar. Sen när man pratar med personen får man höra hur allt var bakom kulisserna. 

Dragit ner till ett minimum av vänner på fb, gör sällan inlägg där längre. Tar självfallet bort folk som man aldrig interagerar med. Går ju åt bägge håll. Det är ju en sorts kommunikation. Ge och ta. 

Sedan har jag ett par bekanta kvar som hela tiden hänger ut sina barn och diagnoser, familj, bråk med skolor, kommunen, anmälningar och gud vet vad.
Offentligt också. Undra om de hört talas om integritet ngn gång. Sedan alltid massa Ja-sägare i kommentarerna. Ägnar sig åt rent förtal. Men fb tar ej bort. Märkligt.
Nej ja lade inte upp ngt på alla hjärtans dag på länge varken på fb el instagram. Har inte behovet. Jag vet att min man är fantastisk. Måste inte demonstrera det. 

Alla har inte tusen saker att skryta med över social media. Har man då en högpresterande make så kan man väl för fasen få skryta om honom om man vill utan kritik? Om du får skryta om din trädgård, dina barn, din gymrumpa, vart du reser kan väl jag få skryta om min man? Varför är mitt skryt sämre än ditt?