Sambos negativitet bryter ned relation

Detta låter mycket som min sambo! Han har också stört sig på ett ljud som bara han hörde. Och retar upp sig på saker och finner direkt det negativa i olika saker, utan att vilja ta in att det också kan finnas en positiv aspekt av det. 
Tror också att allt egentligen handlar om stress och oro över andra saker, men han kan inte formulera det, kanske inte ens för sig själv.

Nu har jag klagat så mycket på min sambo att jag måste inflika att han också har bra sidor. Till exempel är han väldigt fin mot vår dotter och sina barn. Djupt därinne finns en fin människa som jag tycker mycket om, och jag önskar att han skulle slippa lite av all stress och ångest jag tror han bär på.

Jag känner också en del empati med honom då han haft en ganska tuff barndom men en mamma som är otroligt kritisk och negativ mot honom, och han brukar beskriva henne såsom jag nu beskriver honom, att hon knappt tillåter en att vara glad.

Tyvärr verkar han mer och mer bli likadan som henne. Jag uppfattade inte detta i början av vårt förhållande, men det är nog stressen från allt som förändrats i vårt liv senaste åren som framkallat det kanske.

Kan du göra listan? Och sedan ta upp saker, en i taget, utan att tjata, tills ni betat av dem? Det skulle kanske underlätta för er bägge två. Jag vet att kvinnor inte ska vara projektledare, men om du gör listan och låter honom göra de punkter han har lätt för och så tar du de andra? 

Klarar du att säga "du börjar bli som din mamma" UTAN att använda just de orden så kaaaanske du kan nå fram till honom. Om du, i ett lugnt sammanhang, beskriver _din_ känsla. Det låter verkligen som att han behöver prata med någon professionell för att komma ur det. 

Min man har också fina sidor. Han har ingen svår barndom att skylla på, men han är väldigt introvert i ett jobb där han måste hantera människor OCH stressar upp sig lätt.

Hög igenkänningsfaktor på en hel del. Att bara hitta det negativa i allt. Ibland får man fråga hur kom du fram till det. Vad grundar du det på? Att han får precisera och motivera varför han ser xx som något negativt. Fråga om det verkligen är relevant och sant. Kan emellanåt få den ur den negativa spiralen. Kan också fungera att berätta hur du uppfattar honom och vad det gör med dig. Man kan inte ändra någon annan men ändra sitt eget förhållningssätt. Be honom reflektera. Behöver han samtalskontakt? Kan familjerådgivning vara bra. Att få komma till tals och att han måste lyssna. Bryts den onda cirkeln för honom. 

Förstår att det mer och mer bryter ner dig. För mig är det viktigt att ha drömmar och förhoppningar. Även om lpngt ifrån allt kan realiseras. Ex vis ser jag, naivt nog, glädjen i att skaffa en liten roddbåt. Lajvar fika och metspö.  Glida ut på lilla sjön och meta i solnedgång. Fika och bara njuta. Slåss med myggen och svära över masken. ok ett romantiserat tänk men bemöts av hur han radar upp alla upptänkliga problem och jobb med att ha en liten båt. Blir så jäkla trött och ledsen. Så är det med det mesta. Allt är dyrt, tarvar jobb och är besvärligt. 

Barbabrist: ja det är ett bra förslag. Tror han skulle motsätta sig idén av en lista, men om jag bara gör den skulle han nog ändå uppskatta engagemanget och förstå att jag bryr mig, (även om han säkert skulle vilja ändra listan och göra den på sitt sätt?).

Camilla: jag känner exakt samma! Har sagt det till honom, att jag saknar att få drömma och göra roliga framtidsplaner ihop med honom. Har man drömmar och planer orkar man även med de mindre roliga delarna av livet, tycker jag. Ser inga problem med att drömmar kan vara lite naiva. Men det är som att han strävar emot att se det positiva i livet, han bara måste fokusera på det negativa.

Men ändå skapar du en tråd om hur negativ han är?
Förlåt, var inte meningen att vara dryg men det är lätt att ursäkta ett dåligt beteende med att han egentligen är snäll.

Den ultimata frågan du behöver ställa dig är vad du står ut med. Uppväger de negativa sidorna de positiva? Kan du hantera den här negativiteten och kan du göra det resten av livet (om ni nu planerar att vara ihop så länge).

Bara du kan ju avgöra om han är värd detta. Jag brukar resonera som så att om det är roligare att gå till jobbet än att komma hem ska man nog se över sin familjesituation.

Hans beteende kan säkert bero på hans uppväxt men om han inte vill bryta mönstret kommer det bli svårt. Då kommer han vara likadan idag som om 40 år.

Det låter som om du är ihop med mitt ex, men så vitt jag vet har barnen inte fått något halvsyskon.

Jag har ingen lösning. Jag försökte ignorera, försökte lyfta fram det som var bra, försökte fråga honom om vad han blev glad över och var nöjd med, vi gick i parrådgivning.

Jag lämnade, mycket på grund av att hans pessimism sög livet ur mig. Idag är han en än mer gnällig gubbe. 

Ja jag känner igen det och ja det går att bemöta på olika sätt men det i sig spelar ingen roll för det kommer inte förändra personens personlighet som den sortens negativitet faktiskt är.

Så det du gör nu är att du lurar dig själv att tro att du kommer kunna förändra honom genom att anpassa ditt bemötande och det är raka motsatsen för det du gör då är att du förändrar dig själv för att matcha hans issues vilket är en väldigt dum strategi.

Mitt tips är sluta lura dig själv och inse att du kommer aldrig kunna förändra honom, han ör den han är och kommer alltid vara så. Och det du har att välja på är att antingen lära dig att leva med en gnällspik eller dra.

Precis, TS fattar nog nånstans innerst inne att han inte kommer förändras men eftersom hon ändå älskar honom så försöker hon hitta nån magisk lösning, typ bara hon hoppar runt på ett ben och utropar hadagadahubaaa så kommer han helt plötsligt genomgå en magiskt förvandling och bli jättepositiv och trevlig.

Men verkligheten funkar sällan så, och det enda TS gör är att lura sig själv att genomgå en normaliseringsprocess 

Du beskriver den man jag var gift med. Det jag inte fick i hop, var att hans kompisar beskrev honom som en kul kille. Alla andra tyckte att han var glad och kul, men hemma såg jag honom glad högst en eller två gånger om året.
Jag skyllde också hans negativa beteende på en taskig barndom och tänkte att det skulle bli bättre med tiden. Det blev det inte, utan det blev sämre för varje år som gick.

Går äktenskapet att rädda? Ge honom en utmaning. Be honom skriva ned tre saker han gillar hos dig och hos varje barn. Kan han det? I så fall kan ni ha en chans.

Usch jag befarar att ni har rätt i att situationen inte kommer att förbättras.
Men kan verkligen inte tänka mig att lämna honom nu, det finns känslor kvar och jag kan inte föreställa mig att inte få vara med min dotter varje dag. Och jag känner trots allt glädje varje dag att få komma hem till dem (han är pappaledig nu). Men fanns inte dottern i bilden hade jag nog tänkt annorlunda.

Jag tänker hursomhelst göra vad jag kan, och försöka få honom att inse att han inte ensam har ansvaret för allt som stressar honom, och samtidigt försöka få honom att inse hur hans beteende får mig att må.
Kanske kan det trots allt bli bättre.

Det var skönt att ventilera med er främlingar iaf, så tack för de!

Har för övrigt en fundering över om han kan ha Aspbergers, eller någon liknande diagnos. Han säger själv att han genom livet tyckt det varit svårt med sociala koder och stt han haft svårt att förstå andra människor (till och med gått i terapi för social fobi för många år sen), han är väldigt känslig för lukter och ljud, samt lättstressad, vilket jag hört kan hänga ihop.
Slår visst knut på mig själv för att försöka förstå honom, för att ta allt mindre personligt :/ 

Dåså, då får du helt enkelt lära dig gilla läget för bättre än så lär det inte bli.

håller med.

hur jobbig barndom han än haft, om han oreflekterat införlivat mammans sätt så påverkar ju inte det TS mindre än om han gjort det med värsta uppsåt (ok lite skillnad är det ju, men vill belysa att även om det finns förklaringar för någons beteende så betyder inte det att man ska stå ut med dem)

PS. Man kan ha barnet varannan dag till en början och sedan enligt 2-2-3 schema. Man saknar barnet, men man vänjer sig.

Den negativa mannen kanske tom går med på att du har barnet 60% tex

intressanta ord. 

jag tror dock om man lär sig bemöta någons dåliga beteende på ett nytt/annorlunda sätt, så kan man skydda sig själv. men det är såklart ingen strategi att ha i längden i en relation där den andra inte vill se hur den förgiftar en relation. 

Jo men låt säga att du har rätt.

Men orkar du verkligen leva med en person med dessa problem i längden?

Har han Asbergers kanske han inte har nåt emot att du tar ett högre lass under småbarnsåren (tex har dottern 60-70%) och så ökar ni hans umgänge sen, eftersom småbarn verkligen utmanar med sitt kaos om man har den diagnosen.

Du kan ju ligga lågt nu när dottern är liten, ser inget fel i att stå ut ett tag till när man har så litet barn, men som nån annan skrev, se då bara till att du och dottern (och de andra barnen) har det bra under tiden och spänn upp en mental sköld mot din partner. 

Absolut, lever man med någon som viftar med svärd kan man ha på sig rustning och sköld... det går alltid att anpassa sig till de mest bisarra sakerna i livet... MEN den intressanta frågan är varför då? Är det inte bättre att lämna relationen och skaffa sig en bättre partner som man kan leva ett normalt liv med istället som lyfter en och ger en kraft istället för att sänka en och få en att må dåligt?

En relation handlar ju inte om att vara ihop till varje pris, man ska väl helst må bra av det oxå? Vad har man för nytta av en relation man mår dålig av?