Orolig för min dotters framtid...

Jag skulle också vara orolig för din dotter, men främst för att hon verkar ha en mardrömsmamma.

Om vi bara bortser från vilka yrken som innebär status, så finns det ju också ett värde i att ha ett yrke man kan bli bra på. Så ingenjör till exempel, kräver en del fallenhet för matematik, annars blir man en dålig ingenjör med en förmodligen usel karriär. Samma sak med jurist, och ekonom, utan fallenhet för yrket kommer man att vara dålig och då inte få karriären du tycker att din dotter ska ha.

Och på de yrken som din dotter funderar över så låter hon mer som en person som gillar människor, och som är intresserad av relationer (kanske för att hon har en mardrömsmamma som tvingat henne att fundera över varför människor är som de är). Och då är ju yrken som ingenjör och ekonom helt fel och illapassande. Om du dessutom tror att hon inte ens kommer att orka arbeta ett år utan att bli sjukskriven, hur ska hon orka med en sån karriär som du förväntar dig? 

Sen är det den där aspekten av vem ens liv är till för. Är din dotters liv till för att tillgodose dina drömmar och behov - ja, då måste hon naturligtvis ha den karriär som du kräver. Om hon däremot finns till för sin egen skull och ska leva sitt eget liv som vuxen, ja, då kan det ju vara rimligt att hon även får välja yrke utifrån sina egna drömmar och behov. 

Om du fortsätter på din inslagna väg att tycka att hon ska leva sitt liv för din skull, så kan du nog vara lugn för att hon en dag bryter kontakten med dig helt. I synnerhet om hon börjar läsa till psykolog och kommer fram till att du är narcissisist och att de bästa sättet att hantera sådana är att undvika dem. 

Hon verkar redan ha råkat illa ut med vilken mamma hon fått. 

Det låter som ett skräckscenario att växa upp med dig. 

Om ledning innebär att föräldern bestämmer så är det inte ledning, det är kontroll. Och ett barn som snart tar studenten är myndig och rår över sitt eget liv. Då kan man som ung vuxen välja att rådgöra med sina föräldrar, och som förälder kan man erbjuda råd. Men aldrig tvinga sig på och kontrollera sina vuxna barns livsval. Det är inte att göra det lätt för sig som förälder, det är ett aktivt förhållningssätt att respektera sitt vuxna barns autonomi.

Det är ganska uppenbart att TS vill bestämma över sin dotters yrkesval. Det är väl TS och inte dig vi diskuterar här?

TS ger inte information om yrkena, hon ger ju bara skräckscenarion om de yrken hon ogillar och utelämnar negativa aspekter av de yrken hon gillar. Det är inte att informera barnet, det är att utöva påverkan och försöka bestämma över barnets liv. 

Du kanske ändå är glad att de finns när du behöver sjukvård eller barnomsorg/utbildning? Eller går du till en jurist med din diabetes så du slipper beblanda dig med offentliganställda med låg status? Och låter en ingenjör ta hand om dina ungar så de inte råkar träffa på nån underbetald pedagog. 

Så en högstadielärare har ingen kompetens utöver vad alla andra också kan? Och detsamma gäller psykolog, röntgensköterska, kirurg, socionom eller annat yrke som ofta förekommer inom offentlig verksamhet?

Du skulle gladeligen gå till en ingenjör eller jurist med din depression eller sväljningssvårighet som kan bero på allvarlig sjukdom, eller bedöma en hudförändring? Inte direkt rocket-science enligt dig.