Livet blev inte som jag tänkt mig

Fast, relationen men barnens pappa kanske inte var bara ditt fel/ansvar att hålla ihop? Det kanske var bättre att ni gick isär, eller hur? Det betyder inte att du själv är värdelös på något sätt, ni var inte rätt för varandra eller fick det inte att funka av någon anledning, och det är bara så ibland. Lägg inte allt det på dig själv iaf.

Skulle du kunna bygga på din utbildning till något mer? Kanske ssk? Eller behandlingsassistent? Plugga på halvtid? Distans? Eller vill du bli något helt annat? Kan du flytta till en närliggande ort med bättre möjligheter? Se till att komma iväg på lite roliga saker ibland?

Aj då, ja det var klantigt gjort får man säga. Jag tror inte du kommer att göra det misstaget igen, eller hur?

Jag tror du är smartare än du själv tror men ta och kolla det där med ekonomi en gång till. Från CSN har du rätt till studiebidrag, studielån och något slags extra tillägg för att du har barn. Om du inte har råd att studera på heltid så kanske halvtid och fortsätta jobba lite samtidigt.

Känner du dig misslyckad för att du inte trivs i ditt jobb eller för att du inte har en "bättre" utbildning?
Eller vad exakt är det som gör att du känner såhär?

Hur är kontakten med barnens pappa idag? Påverkar det dig något?

Du har ett förhållande, två barn, håller på med hästar och bor i en by. Fan vad jag skulle ge mycket för detta.

Det finns yrkesutbildningar :) Då ligger fokus mer på de praktiska delarna och inte så mycket på de teoretiska.

Tips: (Det är aldrig försent....)

Vill ni att jag lägger upp en av mina texter om kemi, till er? Om kväve, N. (familjeliv.se)

www.familjeliv.se/forum/thread/82296970-vill-ni-att-jag-lagger-upp-en-av-mina-texter-om-kemi-till-er-om-kvave-n 

Det är inte helt lätt att kopiera den sistnämnda, markera hela vägen med datormusen. (Båda är om samma tråd)

Åh vad jag känner igen mig i känslan. Är också så bitter över att livet inte blev riktigt som man trodde. Att man gjorde livet svårt för sina barn för att jag valde en så egoistisk pappa. Jag har utbildat mig och bor i en större stad. Men jag trivs inte på jobbet och har försökt söka massor med jobb under flera år nu, men kommer inte vidare ifrån mitt nuvarande. Så jag känner även den känslan av att sitta fast och maktlöshet som du beskriver och ingen som orkar lyssna på en massa gnäll från en. Man ska vara positiv och se allt det bra i livet.. men under ytan bubblar ju dessa känslor.

I och för sig går väl halva Sveriges vuxna befolkning på antidepressiva och det gör ju inte jag. Kanske därför man inte får förståelse för känslorna utan det är ju bara att börja medicinera....    

Ja men du verkar vilja jobba med något annat, ska du ha en chans att få något annat än städjobb så behöver du antagligen en ny utbildning och då är KY rätt väg att gå.