Jag är de andra kvinnan

Det där med att inte bli bitter...jag tror man får ta det att man blir bitter och tillåta sig att vara bitter. Det hör liksom till. Vi var "tillsammans" från att jag var 18 till strax efter 30 det är ganska många år att slösa bort på en gift man, dessutom slösade jag bort vad som nog hade kunnat blivit en elitidrottskarriär "på köpet". Man måste få vara bitter av sådant.  

Halvbra kan vi säga. Jag är intresserad av en skild man men är inte redo. Umgås ofta med honom (bara som vänner) som jag även hoppas väntar på mig, men jag kan inte kräva det av honom. 

Att vara/varit älskarinna betyder inte att man särar till höger och vänster.  Innan jag träffade min fd (gifte mannen) så hade jag legat med en kille. En gång. Så jag är 30+ och har legat med 2. Jag är alltså väldigt pryd jämfört med de flesta andra.

En tragisk grej med att vara den andra kvinnan är hur mycket man måste anpassa sig och sitt liv efter hans liv. 

Fira jul med den man älskar kanske tidigt i december eller tidigt i januari, aldrig under själva jul. Åka på semester blir weekendresor eller till där han åker med jobbet, aldrig det där 2veckor ostört i sträck, inte ens en vecka. Sällan sova ihop inte knulla och sedan somna tillsammans utan knulla och sedan bara i undantagsfall sova och vakna tillsammans, annars bara hasra iväg efter. Få tv-spelskonsoller istället för barn, behöva planera sin tid efter när han har tid.

Få presenter som JAG VET att hans jäkla sekreterare valt ut och inte han själv. Jag struntar i mode, pris osv, men jag vill ju ha present från honom, inte bara betalt av honom och utvalt av nån annan...men tror han gjorde samma till sin fru där så kanske inte sp stor grej...överreagerar jag där med det? Delegera sådant till sin sekreterare och inte välja vad man vill ge själv?

Kan bara tala för mig själv men bar (bär) skammen som en martyr efter ett tag. Nu blir det obekvämt ärligt men ok, så här kan man vända skammen: Jag älskar honom så mycket att jag är beredd att bära den skammen. Han älskar mig så mycket att han består sin fru som han också älskar. Vilken enorm kärlek vi har och vilka enorma bördor vi är beredda att bära för att ha vår relation.

Skall inte skylla på honom även om det är mer hans ord än mina för jag intalade mig det där och tänkte vilken fin människa jag är trots att ingen annan än honom skulle förstå. Att ingen annan förstår resonemanget blir att de inte förstår så stark kärlek. Jag är alltså extremt kärleksfull, tolerant och en jättefin tjej egentligen och att ingen annan förstår och tycker jag är dålig gör mig till en ännu bättre tjej, inte sämre.

Så skulden blir som en slags belöning. Kvitto på att jag är bra. En dålig tjej hade ju inte känt skuld och skam.

Jag var ihop med en gift man i över tio år, så ljuga för mig själv och hitta olika sätt att ursäkta både mig och honom på olika sätt har jag blivit duktig på. Det där funkade rätt bra ett tag. 

Poängen är att man kan hitta sätt att hantera det dåliga samvetet eller tom bära det och känna sig som en martyr. "Åh vad synd det är om mig som bär skuldkänslor hela tiden"