Inlägg från: Anonym (Jz) |Visa alla inlägg
  • Anonym (Jz)

    Jag är de andra kvinnan

    Anonym (Fröken bitter) skrev 2023-03-19 21:19:24 följande:
    Kan bara tala för mig själv men bar (bär) skammen som en martyr efter ett tag. Nu blir det obekvämt ärligt men ok, så här kan man vända skammen: Jag älskar honom så mycket att jag är beredd att bära den skammen. Han älskar mig så mycket att han består sin fru som han också älskar. Vilken enorm kärlek vi har och vilka enorma bördor vi är beredda att bära för att ha vår relation.

    Skall inte skylla på honom även om det är mer hans ord än mina för jag intalade mig det där och tänkte vilken fin människa jag är trots att ingen annan än honom skulle förstå. Att ingen annan förstår resonemanget blir att de inte förstår så stark kärlek. Jag är alltså extremt kärleksfull, tolerant och en jättefin tjej egentligen och att ingen annan förstår och tycker jag är dålig gör mig till en ännu bättre tjej, inte sämre.

    Så skulden blir som en slags belöning. Kvitto på att jag är bra. En dålig tjej hade ju inte känt skuld och skam.
    Tror du verkligen på det där?
  • Anonym (Jz)

    TS, du verkar har problem med ankytning. Troligtvis valde du den mannen eftersom det inte fanns risk att du kommer behöva vara i ett normalt förhållande. Det är bra att du lämnar det, det är kanske dags att ta kontakt med sig själv och klura ut vad du egentligen vill ha i livet.

  • Anonym (Jz)
    Anonym (Fröken bitter) skrev 2023-03-20 00:58:32 följande:
    Jag var ihop med en gift man i över tio år, så ljuga för mig själv och hitta olika sätt att ursäkta både mig och honom på olika sätt har jag blivit duktig på. Det där funkade rätt bra ett tag. 

    Poängen är att man kan hitta sätt att hantera det dåliga samvetet eller tom bära det och känna sig som en martyr. "Åh vad synd det är om mig som bär skuldkänslor hela tiden"

    Det är faktiskt starkt av dig att genomskåda egen försvarsmekanism och erkänna det. Jag skulle gissa att du är på rätt väg nu. 


    Jag har varit älskare i ett halvt år eller så, när jag var yngre. När jag insåg att hon inte kommer lämna honom tappade jag intresset. För mig var det inte bara förnedrande, utan helt ointressant att sitta och vänta som en hund tills hon ska vissla efter mig. Det fanns ju andra. Så för mig är det mest intressanta hur i helsike kan ni leva så där i flera år. Blir ni inte galna av tanke hur han har sex med sin fru? Hur kan ni nöja er med kärlekspartner som ni inte kan ringa eller träffa när ni vill? Det är så himla otillräckliggt?
    Det största problemet, som jag ser det, är risken att ni slösar bort era fertila år på någonting som ni 90% säkert kommer ångra sedan. 

Svar på tråden Jag är de andra kvinnan